Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
Hon hade kommit fram till
bryggerivägen. Hjulspåren sågo ut som
små, smutsiga floder. Skulle hon gå
in? Nej, hvad hade hon där att göra?
Plötsligt hörde hon, att en tung
vagn kom rullande bakom henne. Det
var förstås en ölvagn, som hade varit
ute någonstans och nu kom hem med
så och så många öre per butelj i rent
netto. Usch, så mycket pengar, som
flöt in i de här smutsiga hjulspåren.
Hon stod ett ögonblick och betraktade
dem, därefter lyfte hon beslutsamt på
sin klänning och vek af inåt bryggeriet.
Som principalens dotter hade hon väl
rättighet att fråga.
Hon gick raskt uppför den smutsiga
vägen och öfver gården. Ölvagnen
höll sig beskedligt i skridt bakom
henne, förmodligen för att inte stänka
ner henne. Det var verkligen
hänsynsfullt. Hon vände sig om på
trappan och tittade. Jaså, det var den där
hyggliga karlen, Strandberg hette han
visst. Hon nickade, och Strandberg
tog smickrad af sig mössan.
Dora stod stilla på trappsteget. Hon
förstod inte, hvarför hon med ens
kände sig så myndig. Men hon ropade
litet befallande, utan att fråga efter, om
fröken Julie hörde henne:
""Vill Strandberg vara snäll och ta
reda på, hvar herr Nyman finns.”
Strandberg lämnade tömmarna åt
pojken bredvid sig. Han försvann upp
i bryggeriet, och om några minuter
kom han tillbaka.
"Bryggmästarn är inne hos sig.
Jag vet inte, om jag törs gå in, för han
har sagt till om, att han inte vill bli
störd. Det är kanske bäst, att fröken
Altberger knackar på själf.”
”Ja tack, jag gör väl det då.” Dora
höjde rösten en smula. för att fröken
60.
937
Julie skulle kunna höra henne. Hon
tyckte plötsligt, att hon gärna kunde få
någonting att springa och berätta.
Hon knackade på tamburdörren.
Ingen svarade. Så dum hon var. Här
fanns naturligtvis en elektrisk klocka.
En sekund efter det hon ringt, hörde
hon, att Nyman kom ut från sitt rum.
Hon blef med ens så märkvärdigt
knäsvag. Medan han vred om nyckeln i
låset, kände hon en vild lust att rusa
sin väg. Men hon kunde inte, och det
var för resten alldeles för sent.
Nyman såg inte mild ut. Han hade
rynkat ögonbrynen mot den, som
vågade störa honom, trots hans
uttryckliga förbud. Men när han fick se Dora,
fick han blixtsnabbt ett helt annat
uttryck.
"Hvad i all världen?
händt någonting?’”
Dora begrep, att hon måtte vara
antingen mycket blek eller mycket röd,
men hon åstadkom att svara i en ton,
som hon själf inom sig gaf epitetet
trankil:
”Nej. Men jag ville tala med herr
Nyman, om det går an.”
Nyman gjorde en rörelse som för
att stiga ut, men Dora hindrade
honom. Hon tyckte med ens, att hon
kände sig så utmärkt kallblodig. Men
det var förstås det, att Nymans åsyn
alltid gjorde henne så där lugn.
”Vet herr Nyman, jag skulle hellre
vilja stiga in. Om jag får lof, förstås.’”’
Han tittade ett ögonblick på henne,
som om han knappt vetat, hvad han
skulle svara, och så drog han sig åt
sidan för att låta henne passera.
Därefter slog han upp dörren in till sitt
rum och sade en smula stelt:
”Var så god.”
Dora steg in.
Har det
När hon kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
