Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 AUGUST STRINDBERG OM SIG SJÄLF
vårt staket, och öfver hvilket grenar
från de sköna
Grannen var en gammal gubbe utan
barn, som aldrig besökte sin
plommonhage, och lät de gula frukterna ligga
där de föllo, kanske af fruktan för
koleran som gått 1854, då plommonen
kommit i vanrykte och varit förbjudna
på Munkbron. Nåväl, träden räckte
ut grenarna öÖöfver staketet,
plommonen föllo in till oss; vi började plocka
på marken och öfvergingo snart till
trädet, öppet och utan smyg, då ingen
brydde sig om saken. Min mors fasa
förstår jag nu, ty om vi råkat ut för
en småaktig ägare, så hade vi riskerat
polisen. Emellertid (det kan jag nu
vid 60 år tala om), när jag som
20årig student åter flyttat in i den
malmgården, fann jag just det
plommonträdet förtorkadt, de andra icke.
Detta gjorde ett lifligt, men hemskt
intryck på mig, ty jag kom att tänka
på det af Kristus förbannade
fikonträdet.
De starkaste intryck från
barndomen äro naturligtvis min mors död,
och styfmors uppträdande, innan
sorgeårets slut. Det var obeskrifligt!
Min mor hade icke tyckt om mig,
hon hade andra favoriter bland
barnen, men jag sörjde henne, kände
som om med hennes bortgång jag
upphört vara släkt med far och
syskon, ja, främmande för hela
människosläktet. Min far förnam jag
alltid som en fientlig makt, och han
tålde mig inte heller! Det var inte
roligt vara ung! — Nog sagdt!
&
Hur kom det sig att ni valde den
dramatiska formen för er debut?
Det är svårt att säga! Men jag hade
örgäfves försökt att som yngling
träden hängde ut.
skrifva vers; gick till teatern för att
bli skådespelare; misslyckades vid
profvet, tog opium för att beröfva
mig lifvet, men hittades på min soffa
lefvande (opium bet inte på mig),
och fördes ut på rummel. Dagen
efter fick jag en egendomlig feber;
och på ett par dygn hade jag
skrifvit en tvåaktspjäs. Inom ett par
månader hade jag skrifvit en treaktare,
en femaktare på vers (Hermione)
och börjat ett stort drama om
Kristus, sSom dock brändes ofullbordadt.
Jag fann det lättast att skrifva
dramer; mänskor och händelser togo
form, väfde sig ihop, och det arbetet
gaf mig så stor njutning att jag fann
tillvaron som en ren salighet medan
skrifningen pågick, och gör så än.
Då endast lefver jag!
k
Af hvilka författare (klassiska och
moderna), personer, som ni råkat
etc. hade ni då rönt det starkaste
inflytandet?
Af de klassiska författarna i
skolan tyckte jag endast om Ovidius.
Han var poeten, och jag njöt af
välljudet till och med i det främmande
språket: Regia solis erat sublimibus
alta columnis! glömmer jag aldrig.
Horatius små kupletter togo sig bra
ut på tryck, men det var bara prosa.
Homerus var tråkig, och Virgilius
litet drägligare.
I barndomen beundrade jag
Andersens sagor, och jag har på
ålderdomen kallat dem astrala, ty de äro
ingifna från en annan jord än denna;
underbara med ett ord!
Sedan kom vid studenttiden
Victor Hugo, med Hafvets arbetare,
som jag nyss läst om och afgudat
som det sublimaste, hvilket endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
