Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
och här skulle kometerna ha sitt
egentliga hemvist. En komet, som
från en distans af tiotusen
jordbanradier startar mot solen under
inverkan af dess attraktionskraft, skulle
behöfva en million år för att
fullständigt tillryggalägga sin bana, och
ingen astronomisk beräkning i världen
skulle kunna konstatera dennas
afvikelse från parabelformen.
Om man betraktar en komet,
åtminstone genom ett teleskop, så
sönderfaller han i tre delar: kärnan, som
dock ofta saknas, dunsthöljet (coma),
som understundom är omärkligt, samt
Tebbutt’s komet 1881.
den beryktade svansen, hvilken ofta,
isynnerhet hos teleskopiska kometer,
lyser med sin fullständiga frånvaro,
vare sig att den är för ljussvag eller
att förutsättningarna för dess
utvecklande fattas. När en komet först blir
synlig, liknar den gemenligen en liten
svag nebulosa — naturligtvis bortsedt
från de fall, nu alltmer sällsynta, när
den med ens framträder i all sin prakt
i solens omedelbara närhet.
Allteftersom kometen nalkas solen, ljusets
och värmets centralkälla, utvecklar den
en allt lifligare verksamhet. Ifrån den
diffusa skifvans vanligen förtätade midt
ANSGAR ROTH
äga något slags explosioner rum,
dunstpelare stiga gång efter annan i
höjden i riktning mot solen, stanna, breda
ut sig åt sidorna, bildande en eller
flera ringar eller omhöljen kring
kometens kärna, och svänga därefter
i mer eller mindre starkt krökta
hyperbelformade bågar bakåt, bort
öfver kometens hufvud, dymedelst
skapande en mer eller mindre
sammanhängande svans. Lika många
kometer, lika många former! Ej
underligt, att man betraktade det som ett
hopplöst företag att söka klassificera
eller lagbinda dessa skenbart oordnade
eruptioner. I solens närhet försiggå
dessa påtagligen med en ofattlig
våldsamhet. Hos 1843 års stora komet,
som kom solen på det minsta kända
afstånd, nådde svansen den gigantiska
längden af 250 millioner kilometer,
hvilket gör 100 millioner mer än
afståndet från solen till jorden.
Kometens hufvud var samtidigt nästan
omärkligt, och man har äfven hos
andra kometer såsom t. ex. den
Encke’ska iakttagit starka
sammandragningar af dunsthöljet vid
solpassagen.
Man har försökt förklara dessa
egendomliga bildningar såsom
elektrooptiska fenomen. I så fall måste
emellertid rörelserna och
förändringarna i kometernas hufvud och svans
försiggå med en mot ljusets svarande
hastighet, medan de i verkligheten
äga rum efter en relativt långsam
med planeternas rörelser jämförlig
hastighetsgrad. Detta visar, att man
här har med verkliga utströmningar
af materie (gaser?) att göra. Redan
Kepler insåg, att de från
kometkärnan utströmmande partiklarna röra
sig under inflytandet af en från
solen utgående repulsion, som han
tillskref solstrålarnas inverkan, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
