Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLYKRONAN 41
om hvarann, ibland var det en med
gnistrande gröna ögon som ställde sig
och kikade ut genom Gullichs
pupiller . ..
Mäster Salare blef så röd, att han
bet af cigarren.
”Du gjorde som Han ville, när du
tog igen maskin af gumman Karlsson
häromdan också ?”
"Vi-visst! Vi-visst gjo-gjorde jag
det! Hö-ör bara! Då ggg-gu-gumman
Ka-arlsson a-afbetalt i två, sss-umma
tvåå, mån–ader på den, bö-örjade hon
krå-krångla. Nå! Hva-hva-hvarför?
ma-madam Ka-arl-sson, fff-rågade jag.
J-ja-jag har va-a-arit sj-sj–-u-uk, sa
hon. Ja-jag tog re-eda på a-att hon
ljö-ög. — I-in-te ka-kan Je-e-sus vil-ja
a-att en sss-om lju-ger ff-få-får behålla
SS-sS-sin maskin, t-tänkte jag. Och
sS-å to-0g jag i-igen den.
Pe-pe-pengarna behöll jag ss-som skä-ä-älig r-ränta
för sss-li-litning m. m.”
”Aina!”
Fru Salares röst kallade.
När mäster Salare hörde den, fällde
han sakta näfven, som han lyft öfver
bordskifvan och gjorde en propp för
munnen af cigarren. Inspektörn
började genast berätta om en
visitationsresa. Den osynliga vinden lyfte åter
Gullich ned på stolen, och där satt han
nu och lyssnade förväntansfullt.
Aina gick fram mot fru Salare, som
hviskade henne något i örat. Då blefvo
magister Nils och fröken Quitter
ensamma i soffan, och samtalet stannade.
I ställee kommo de att lyssna till fru
Gullich, som från sin virkning såg upp
mot tant Hanna:
”Ja, det var en slarfvig husmoder.
Snälla, tänk att på ett sånt stort kalas
servera svinfötter, som voro till den
grad orakade, att man kunnat sticka
hål på tungan, nästan. Jag säger då
som sanningen är: jag kunde då rakt
inte äta upp min, utan jag gick och
lade den bakom en blomkruka.”
Fröken Quitter flög upp från
soffan och strök hastigt öfver sitt hvita
hår — hon hade hvitt hår fastän hon
bara var trettiofem.
”Så tyst ni blef, herr Amnéus,”
sade hon. ”Är det jag, som gör er
så tyst? Spela en bit för mig, herr
Amnéus. Snälla ni, spela Gamla
minnen !”
Hon såg på magister Nils, som om
hon varit i pantlek och med en tioöring
i munnen skulle räkna Veckans dagar
med honom.
När de båda stodo vid pianot, var
det hon som satte sig på pianostolen.
”Tra-la-la-la-la ?” sjöng hon och
drog pekfingret efter halfva
klaviaturen.
Så åkte hon ett halft hvarf och blef
stilla med utsträckta ben.
Och nu brast det lös.
”Å hvad den är lycklig som fått
lära sig spela — helst mens man var
barn ! Är ni inte lycklig, herr Amnéus?
Joo då, visst är ni det. Jag har haft
sån lust — säg, tycker ni inte jag har
pianofingrar? — men inte förstod sig
mina föräldrar på sånt. Tänk, så
många ensamma stunder man kan
fördrifva . .. säg, herr Amnéus, säg
uppriktigt: känner ni er ensam nån gång,
när ni har musiken? Det skulle inte
jag göra. Gud — musik som är så
härligt !”
Hon begrät tyst och med kufvad
smärta sitt olyckliga öde. Men så
bekämpade hon sig med till synes
öfvermänsklig ansträngning, struntade i
alltsammans, fogade sig, resignerade ...
”Har ni sett den där bonaden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
