Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade nyss. Jag var ett kräk. Ni har
varit så vänlig, så oförtjänt vänlig mot
mig, och ni är i en svår situation —
och jag––––
Han avbröt sig i sin ursäkt, men
hans ärliga, svenska, grå ögon, utfyllde
den — säkerligen bättre än hans ännu
diplomatiskt oskolade tunga kunnat
göra det. Och underligt nog mötte
dessa ögon denna gång hennes svarta
franska; för ett par sekunder var det
som han sett rakt in i hennes innersta,
och det började plötsligt bulta i hans
tinningar. Så hörde han henne tala
och sig svara, och efter en obestämt
lång tid märkte han vad de talade om:
Villa Aubépines, och att hon berättade
honom detaljer ur sitt liv. Han hörde
på, anammande alla dessa ord i sitt
hjärta; tills hon efter en stund fick
samtalet in på honom, och det var han
som talade om sig själv, om sitt liv i
Sverige, vilket land hon var ytterst
nyfiken på, om sina framtidsplaner, som
hon åhörde utan att småle, och om
onkel Salomon ... Ja, till sist även om
onkel Salomon. De hade glömt världen
omkring sig — åtminstone Tarras;
rummet och tiden. Plötsligt erinrades
de emellertid på nytt om bådaderas
existens, speciellt den senares, varpå
så många stora filosofer ha tvivlat. Den
tjänande brodern stod ännu en gång vid
deras sida, nu rak, blek, en krävande
skugga.
— Monsieurdame, klockan är halv
sex ... Monsieurdame, jag måste gå.
Monsieurdame!
Tarras, som varit hundra mil borta
från Liége, kaféräkningar och andra
vardagsting, flög till som för en bomb
och såg upp på den tjänande brodern.
Hans ansikte var kallt och hårt som
sfinxens; ej den ringaste tvekan, ej ett
spår av medlidande. Han såg på sin
unga vis-å-vis och fann henne för första
gången se olycklig ut. Han vände åter
blicken till den tjänande brodern. Hur
var det skalden sade? Tryck själva den
valkiga handen och ej blott en penning
i den. Hu! Han darrade och sträckte
handen till den ficka där han förvarade
sitt cigarrettfodral.
— Garc?on . . . stammade han.
— Monsieur? Räkningen? Sjutton
francs och femtio centimer, monsieur.
Voici.
En omsorgsfullt skriven nota
placerades under Tarras’ ögon; den kunde
ej varit prudentligare utarbetad av
chefen för Belgiska Riksbanken.
— Gargon, stammade Tarras åter.
Jag har ett cigarrettfodral. . . Jag har
glömt. . . Enfin, jag finner att jag
glömt mina . . .
— Monsieur?! Kyparens röst var
kallare än det iskaffe som figurerade
på hans räkning med två francs och
femtio centimer.
— Förstår ni inte, gargon, för fan?
Min börs . . . sacré bleu, vad skall jag
säga... ni måtte väl begripa . . . Jag
har ett cigarrettfodral här; vill ni. . .
Tarras hann inte med att sluta sin
stammande och skruvade fras, och
kyparen hade ännu inte hunnit ge ljud
åt det utrop som skälvde på hans läppar
likt droppen ytterst på en gren, då
dörren till kaféet flög upp med samma
fart som den smällt igen tre och en halv
timme förut, och monsieur Jean-Louis
Kessel kom inrusande med sin gråa
sommarkostym nedsolkad av damm
långt upp på byxorna och skrynkligare
än någonsin.
VIII.
Slutet på eftermiddagen den första
augusti 1914.
Med ens, med en gemensam impuls,
flögo fröken Maud och Tarras upp från
sina platser; och medan hon föll sin
far om halsen (vilket Tarras för visso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
