Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Månvägen. Av Linda Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vet inte värre än fransyskor, om
de äro aldrig så väl målade. Det är
synd om hennes man — fastän han är
då ett nöt —
— Känner ni dem? frågade jag
förvånad. Ingenting i deras sätt mot
varandra hade tytt på en tidigare
bekantskap.
— Nästan. Jag betraktade honom.
Hans lugna ögon synade föraktfullt den
oskyldiga pipan. Därpå uppfångade han
min blick och ändrade genast ton: Ni
förstår, att det icke är första gången
jag reser på dessa båtar. Madame for
ut med sin man — ett litet knyte fransk
fåfänga — för tre år sedan. Ni har
inte farit den långa vattenvägen så ofta
som jag. När ni har gjort det, kommer
ni nog att önska att ni finge ställa till
med en bartolomeinatt på hela
sällskapet.
Jag förstod honom. Men som hans
önskningar hade mycket liten utsikt att
gå i uppfyllelse, brydde jag mig inte om
att ingå i detaljer.
— Hon är vacker, mumlade jag,
ovanligt vacker. Det finns inte en man
på denna ångare, som inte beundrar
henne.
— Jo, en. Hon förvrider huvudet
på alla utom på mig.
Engelsmannens ansikte var strängt
och sorgset. — Underligt, tänkte jag,
här sitter en 30-årig man, rik, med
stora plantager, som vart år förkovra
sig. Han har allt vad man kan önska
sig och är ändå missnöjd. Han avbröt
mina funderingar:
— Om jag vore madame, såge jag
efter ayahn i stället för att dansa. Man
kan aldrig veta vad en österlänning
hittar på. Det vore obehagligt för den
sköna damen, om ett självmord bleve
slutet på visan.
— Då finge madame sköta sin lilla
Gilberte själv.
Över engelsmannens ansikte flög ett
leende och hans röst blev vek då han
svarade:
— Det lilla livet! Hon har aldrig
erfarit annan ömhet än ayahns.
Vi tego. I ångarens väldiga skrov
pulserade maskinerna. Marelden brann
grön i den upplöjda vattenfåran.
Stjärnorna glimmade stora och klara på den
mörka himlen, och mitt framför oss
färgades synranden svagt rosenröd:
månen skulle snart gå upp.
Jag tände en cigarrett och vi rökte
under tystnad. Ingen av oss var
tal-trängd. Ett flyktigt ögonblick undrade
jag, varför min granne icke kunde tåla
fransyskan. Men som det alls icke
angick mig, irrade mina tankar vidare,
medan jag betraktade rökvirvlarna från
cigarretten. Jag hade varit vida
omkring då jag åter hörde hans röst:
— Ni har just inte svaga nerver.
— Hur så?
— Ni borde åtminstone rysa, då jag
nämner så hemska möjligheter.
— Vilka hemska möjligheter?
— Ayahn —
— Ja, visst. Det är för overkligt att
framkalla rysningar hos mig. Om man
skulle rysa för allt kusligt, som kan
hända —! För resten kan jag ju
ingenting göra åt saken. Inte ni heller.
— Ni är verkligen lugn. Goda
nerver, som jag nyss sade. Det kan även
kallas hjärtlöshet.
— Var inte inskränkt, sade jag. Om
inte ni vid edra år vet, att det som
går under går under, emedan det icke
har kraft att existera, tycker jag
uppriktigt synd om er.
— Jo, det vet jag visst. I teori har
ni alldeles rätt. I praktiken ter sig
saken annorlunda.
Jag brydde mig inte om att motsäga
honom. Det var för varmt. Två
nygifta från Singapore kommo långsamt
gående längs däcket. De voro så
upptagna av varandra, att de snubblade
över stolsben och rep och vad helst
de kunde komma åt. Min granne
betraktade dem road. De trampade
honom på tårna, bådo förvirrat om ursäkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
