Print (PDF) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och kärleken - 5. Konungen och löjtnanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanlänkad med eder och mitt hjärta skall för alltid tillhöra eder. Konungen svarade ingenting. -- Alltså adjö, sade hon, adjö åt livet och åt kärleken och evig lycka. Hon tog ett steg för att avlägsna sig, men konungen höll henne kvar, tog hennes hand, som han pressade till sina läppar utom sig av sorg och förtvivlan. En brännhet tår föll på hennes hand, och kom Marie att fara samman. Hon såg på konungens fuktiga, bleka panna och krampaktigt skälvande läppar och utbröt: -- O, Sire, när nu konungen gråter, så reser jag min väg. I stället för att svara gömde konungen sitt ansikte i näsduken. Förbittrad lämnade fröken de Mancini konungen och hoppade skyndsamt upp i vagnen i det hon ropade till kusken: -- Kör! Fort vidare! Kusken lydde, gav hästarna en klatsch utav piskan, och den tunga vagnen försvann bort över kullen, medan konungen av Frankrike stod ensam kvar. 5. KONUNGEN OCH LÖJTNANTEN. Då konungen länge och uppmärksamt stått och sett åt det håll, varest vagnen försvunnit, och sedan han något hunnit dämpa sitt hjärtas rörelse, kom han att tänka på att han icke var ensam. Ludvigs första tanke var att kasta sig på hästen och förfölja vagnen. Musketörlöjtnantens tanke var också, att konungen skulle göra så. Han har ännu ingenting förlorat, tänkte han. En förlorad halvtimme skall han snart ta igen. Detta hopp gäckades likväl då konungen kom fram och i innerligt sorgsen ton sade: -- Till häst! Nu äro vi färdiga. Konungen kastade sig upp i sadeln och red tillbaka, följd av löjtnanten. Då de hade kommit fram till bron, vände sig konungen för sista gången och då han kommit till sina rum på slottet sade han: -- I sanning, min löjtnant, nu hoppas jag att det är förbi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
