Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 74. Svartsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
även i att tjäna eders majestät, svarade den ädla unga flickan.
Jag skulle därvid våga mitt liv, och med samma iver, sire.
Colbert ville säga något. Men la Valliére, detta eljest så
fromma lamm, ställde sig framför honom och ålade honom
tystnad medelst en flammande blick.
- Min herre, sade hon, när konungen handlar rätt, tiger
jag, om han ock skulle skada mig och de mina, men om
konungen tjänade mig och de mina genom att handla orätt,
skulle jag säga honom det.
- Men jag tycker, min fröken, vågade Colbert yttra, att
även jag älskar konungen.
- Ja, min herre, vi älska honom båda två, var på sitt sätt,
svarade la Valliére i en så ädel ton, att den unge konungens
hjärta rördes därav. Men jag, jag älskar honom så högt, att
hela världen vet det, så rent, att konungen själv icke tvivlar
på min kärlek. Han är min konung och herre, jag är hans
undergivna tjänarinna, men eho, som rör vid hans heder, rör
i och med detsamma vid mitt liv. Jag upprepar för övrigt,
att de, som råda konungen att arrestera herr Fouquet, de
vanära honom.
Colbert sänkte huvujiet, ty han fann sig övergiven av
konungen.
Ludvig kysste la Valliéres hand, i det han föll på knä för
henne.
- Jag är förlorad, tänkte Colbert. Men strax därefter
uppklarnade hans ansikte. O, nej, nej, icke ännu! sade han för
sig själv.
Och medan konungen, dold av stammen till en ofantlig lind,
omslöt la Valliére med hela värmen av en outsäglig kärlek,
bläddrade Colbert helt lugnt i sin plånbok, varur han tog ett
papper viket i form av brev, ett papper, som visserligen var
något gulnat, men som dock måste varit ganska dyrbart, ty
han smålog, då han betraktade det. Sedan fäste han åter sin
hatfulla blick på den intagande grupp, som den unga flickan
och konungen bildade i halvdunklet, en grupp, som de nu
annalkande facklorna kommo att belysa.
Ludvig såg skenet av dessa facklor bryta sig mot la
Valliéres vita klädning.
- Skynda, Louise, sade han, man kommer.
- Fröken, fröken, man kommer! tillade Colbert för att
påskynda den unga flickans flykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
