Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Nedre afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klagomål fått rättelse därutinnan. Nu skulle han
straffas därigenom att han, i händelse det lyckades dem att
äta upp hela vällingsförrådet för aftonen och han ej på
rekvisition hade någon vidare att framsätta, enligt
kontraktet med akademien borde erlägga en plikt af femtio
riksdalar och på köpet var säker att erhålla behöriga
snubbor af vederbörande.
Och nu börjades ett ätande, värre än själfva de
gamla einheriernas i Valhall. Liksom forntidens
hjältar stundom kastade sköld och svärd samt gingo att
obeväpnade brottas med sin fiende, föraktade äfven
kadetterna att i en strid som denna längre nyttja den
föga farliga, flata tennskeden, utan började att ur de
öfverfulla tallrikarna dricka välling med samma
entusiastiska ifver, som våra saliga fosforister visade, då de
i början af detta århundrade samlades för att »dricka
lejonmärg». De yngre i synnerhet, därtill kraftigt
uppmanade af sina äldre kamrater, utvecklade härunder en
förmåga, som man aldrig skulle kunnat tilltro deras
små magar. Tallrik efter tallrik, skål efter skål
tömdes, liksom den innehållit nektar, och de stackars
ufvarna (så kallades nämligen på kadettspråket
uppasserskorna i matsalarna; troligen af den orsak, att därtill
– med flit och med skäl – utvaldes de fulaste pigor,
man kunde få tag uti) fingo oupphörligen endast springa
till köket efter nya förråd af den förhatliga
supanmaten. Slutligen, men förgäfves, sökte befälet föreställa
storätarna, att de nu borde ha fått nog. – »Nej, nej!»
blef det enstämmiga svaret, »vällingen är så innerligen
god, och vi äro så hungriga, så ofanteligen hungriga.
Mera! mera!» Men snart stod dock icke mera att
erhålla, segern var vunnen. Genast utbrast en allmän
klagan öfver, att »man behöfde gå hungrig till sängs»,
att entreprenören »fick göra huru han behagade», att
man icke »behandlades med rättvisa» o. s. v. Då
entreprenören för att blidka de klagande lät inbära stora
ostar, smör, kallt kött m. m., vidrördes icke dessa
saker, som under andra förhållanden kunnat anses för
läckerheter, af någon enda, utan alla ropade på »Välling!
välling vilja vi hafva, endast välling! Så står det
på matsedeln o. s. v.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
