Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
»i
»Nåväl», sade Rutschenhjelm, »det är föga vardt
att neka inför en så skarpsinnig domare, som du är.
Oss emellan, så var det verkligen jag. Men tyst
därmed ännu en liten tid. Detta måste du lofva mig
såsom den enda belöning jag begär för det handtag
jag gjorde dig. Käppen ger jag dig gärna tillbaka,
eller ock erbjuder jag mig att lösa honom till dubbla
värdet, i händelse du är i behof af kontanter.»
Freudenborg log, ofantligt tillfredsställd och sade:
»Hur kan du fråga, min bror! Behöfde jag nånsin väl annat?
Om du med Hilma blir gift, gif mig ett stående lån I
Gör det, du krigiska själ, som slogs med rof varebandet,
Gör det, och evigt jag vill tiga - på ära och tro!»
Rutschenhjelm gaf honom leende sitt löfte, och de
gingo sedan ut att intaga frukosten, under hvilken
Freudenborg visade sig särdeles upprymd, såväl vid
åsynen af ostronen som vid tanken på det »stående
lånet». Han höll också troget sitt löfte och teg som
en mur; ty han märkte snart, att vår hjälte hade
vunnit så betydligt insteg hos Hilma, att han nästan var
så säker på »lånet», som om han redan haft det i fickan.
Om några dagar reste han äfven sina färde, sedan han
märkt, att han på detta ställe hade grym otur både i
kurtis och i kille.
Några lyckliga dagar förflöto, hvilka vår hjälte
nästan uteslutande tillbringade i brukspatronens boning,
dit äfven Lenoir och Isabella inflyttat. Brukspatronen
fann sig mycket road af hans muntra sällskap och
bemötte honom med faderlig godhet. Lenoir blef allt
varmare i sin vänskap, ju mer han lärde känna honom,
och huldinnan själf, den vackra Hilma, syntes med
hvarje dag blifva mera tankspridd och glömde till och
med ett par gånger sin badtimme. När Rutschenhjelm
var borta, hände det icke så sällan, att hon suckade
svåra djupt, och då Lenoir en gång öfverraskade henne
härvid samt frågade hvad som felades, gömde hon sin
glödande kind vid hans bröst och hviskade:
»Ingenting!» »Stackars barn!» skämtade denne, »det där
’ingenting’ är en förskräcklig plåga. Isabella har också
lidit däraf. All ordentlig medicin är därvid fåfäng,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
