- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
127

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

falskhet och hämndlystnad. Fattar han synnerligt tycke för någon – ty han kan älska
i lika hög grad, som han kan hata – visar han sig mycket smeksam mot denne,
smyger sig ofta intill honom och kommer tidigt om morgnarne upp i sängen till
honom. Somliga kattor kan man visserligen icke alltid lita på; de bitas och klösas,
ofta när man minst väntar det. Men i de flesta fall beror ett sådant uppförande
endast på nödvärn, emedan man ofta skämtar med dem på ett temligen elakt sätt.
En hund kan tåla sådant, ty hunden är en beskedlig tok; men man får ej kalla en
varelse falsk derför att han ej är godmodig. Verkligt falska kattor höra till
undantagen, och falskhet träffar man äfven bland hundarne, om också mera sällan. ’Falsk
hund’ är ett slags öknamn för mannen, liksom ’falsk katta’ för qvinnan. Det, som
gör menniskan falsk, gör äfven de fullkomligare djuren falska.»

Tamkatteus parning försiggår vanligen två gånger om året, första gången i
slutet af februari eller början af mars, andra gången i början af juni. Honan går
drägtig 55 dagar, hvarefter hon framföder fem till sex ungar, som äro blinda till
nionde dagen efter födelsen. Modern uppsöker i förväg ett undangömdt ställe, helst
en höskulle eller en obegagnad säng, och håller ungarne dolda så länge som möjligt,
i synnerhet for katthannen, som äter upp dem, om han finner dem. Märker hon
fara, bär hon ungarne i munnen till en annan plats. De unga kattorna äro särdeles
vackra och nätta djur. »Deras stämma», säger Scheitlin, »är i början mycket
späd. Oroliga, som de äro, krypa de ofta ur boet ännu medan de äro blinda, så att
modern måste hemta dem till baka. Så snart de fått ögonen öppna aldrig så litet,
krypa de omkring öfver allt, ständigt jamande. Genast börja de leka med alla lätta,
och rörliga föremål; det är första yttringen af driften att fånga möss och foglar,
De leka med moderns svans och med sin egen, när den blifvit så lång, att de kunna
nå spetsen med framtassen; de bita äfven i honom och märka i början icke, att han
hör till deras egen kropp, liksom menniskobarnet biter sig i tårna, emedan det
anser dem för något främmande. Deras språng, lekar och upptåg kunna roa både dem
sjelfva och andra. Så snart de erhållit synförmåga, kunna de skilja mellan vän och
fiende. Nalkas en hund, skjuta de rygg och fräsa mot honom.»

Moderns kärlek för sina ungar är beundransvärd. När hon bär dem från ett
ställe till ett annat, fattar hon varsamt med läpparne i nackhuden och bär dem så
försigtigt, att de små kissarne knappt märka det, Så länge de dia, lemnar hon
ungarne endast när hon hemtar föda åt dem och sig sjelf. Många kattor kunna ej
sköta sina första ungar rigtigt, och det är ett faktum, att alla kattor med tiden allt
bättre lära sig att behandla ungarne. Under digifningstiden tål ej kattan att en
främmande hund eller en annan katt närmar sig henne, och hon tillåter knappt sin
herre att röra vid hennes små. Deremot visar hon under samma tid mot andra
hjelplösa djur ett medlidande, som verkligen hedrar henne. Man har talrika exempel på,
att ammande kattor gifvit di åt och uppfostrat ungar af hundar, räfvar, kaniner och
harar, ekorrar, råttor, ja till och med möss, och jag har sjelf anstalt dylika försök,
som lyckats. Då en ung katta, som jag hade uppfostrat, för första gången fått
ungar, lade jag till henne en ännu blind ekorrunge. Med ömhet upptog hon det
främmande barnet bland sina egna, födde och värmde det och behandlade det ända från
första stunden med verklig moderlig tillgifvenhet. Ekorrungen trifdes förträffligt
till sammans med sina styfbröder och stannade qvar hos fostermodern, sedan dessa
blifvit bortgifna. Numera tycktes hon omfatta den lilla varelsen med fördubblad
kärlek. Mor och fosterbarn förstodo hvar andra fullkomligt. Snart följde det
sistnämnda sin sköterska öfver allt i huset och sedermera äfven i trädgården. Följande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free