- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
182

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

182 ROFDJUR.

nät bo. Derför är det ock högst sällan man lyckas få se den lekande familjen. Då
de små blifvit litet äldre, ligga de gerna vid vackert väder morgnar och aftnar
utanför l jan och vänta på moderns hemkomst; dröjer hon för länge, skälla valparne och
förråda sig derigenom. Redan i slutet af juli lemna de unga räfvarne kulan och
följa sin mor på sädesfälten, der rik fångst väntar dem och der de kunna vara
fullkomligt säkra. »Redan nu», säger Tschudi, »hafva de fått föräldrarnes skaplynne.
Med spetsade öron och med de små, sneda, glänsande grågröna ögonen spelande åt
ulla håll, smyga de sakta omkring och spåra ifrigt, med den långa nosen tätt invid
marken. An ser man den unga räfven stå upprätt med framfötterna på en sten och
vädra omkring sig, än trycka sig bakom en buske för att invänta den der häckande
fogelns hemkomst, än stå med hycklad likgiltighet och lura på de bland gräset
muntert sysslande mössen.» Sedan skörden är slutad, uppsöka de den täta småskogen
eller ljung- och vassbeväxta ställen och utbilda sig så småningom i jagtkonsten; på
senhösten skilja de sig fullkomligt från modern och försöka sin lycka på egen hand.
- Så länge honan är vid lif, bekymrar sig räf hannen icke det ringaste om sin
af-föda, så vida ej det skall räknas honom till förtjenst, att han, dragen till honans
uppehållsplats af den mängd föda hon samlar åt ungarne, någon gång i ett anfall
af godt lynne leker med ungarne. Deremot synes han, enligt öfverensstämmande
uppgifter, lika väl som en hona utan ungar åtaga sig moderlösa ungar och, rörd af
deras klagande skällande, tillföra dem föda, dervid väl är att märka, att sådant
endast förekommer gent emot friska räfungar. *

Man kan ganska lätt uppföda unga räfvar, emedan de nöja sig med vanlig
hundkost. De blifva, om man ofta umgås med dem, snart ganska tama och äro rätt
roliga genom sin munterhet och liflighet. »Af flera stycken räfvar, som jag
uppfödt», berättar Lenz, »är den sista, en hona, den tamaste, emedan jag fick henne
som mycket späd. Hon började då just kunna äta sjelf, men var redan så arg och
ilsken, att hon, då någon favoriträtt vankades, alltid morrade och, fastän ingen störde
henne, bet omkring i halmen och i burens trägaller. Genom vänlig behandling blef
hon snart så tam, att hon fördrog att jag tog en nyss dödad k^nin ur hennes
blodiga gap och i stället stack dit mitt finger. Äfven sedan hon blifvit fullväxt lekte
hon mycket gerna med mig och var utom sig af fröjd, då jag besökte henne, viftade
med svansen som en hund och sprang gnällande omkring mig. Äfven mot
främlingar var hon lika vänlig.»

Mickel är fogelfri året om; för honom finnes ingen försköning, ingen
fridlys-ningstid. Man skjuter, fångar och förgiftar honom, gräfver fram honom ur hans
lugna kula, slår i hjel honom med påkar eller hetsar honom till döds, korteligen,
man söker ständigt på alla möjliga sätt förgöra honom. Vore han ej så slipad och
slug som han är, hade menniskan för länge sedan utrotat honom. För jagten är
han utomordentligt skadlig; åkerbrukaren och skogsodlaren gör han deremot mera
nytta än skada, i det han förstör en mängd möss, af hvilka han till hvarje måltid
uppäter 20 till 30 stycken, hvarjemte han, äfven då han är fullkomligt mätt, för sitt
nöje fortsätter jagten på dessa djur, biter i hjel dem och låter dem ligga. - Om man
är mycket försigtig, kan man skjuta honom på ståndskytte, då man framlockar honom
genom att härma en unghares läte eller en råttas pipande, eller ock jagas han med
hundar eller skjutes på åtel o. s. v. Han visar stort mod och en beundransvärd
sinnesnärvaro i faran. Winckell hade en gång på en räf skjutit af ena frambenet
tätt under skulderbladet. Då räfven reste sig upp, hängde benet och dinglade mot
hufvudet; förargad deröfver bet han af det helt och hållet och begaf sig på flykten,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free