- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
219

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STINKMÅKDAR. 219

T norra delarne af gamla verlden har hermelinen stor utbredning. Han finnes
öfver hela Europa norr om Pyrenéerna och Balkan och förekommer dessutom i norra
och mellersta Asien ända bort till Sibiriens ostkust; äfven i Mindre Asien och
Persien har han anträffats, ja, man påstår sig hafva sett honom till och med på
Himalaya. Der han förekommer, är han ingalunda sällsynt, han är ett af de vanligaste
rofdjuren i Tyskland, och inom Skandinavien finnes han i nästan alla landskap.

Liksom småveslan förstår också hermelinen att göra sig hemmastadd snart sagdt
hvar som helst samt att ordna för sig så väl som möjligt. I jordhålor, mullvads- och
liamsterbon, bergklyftor, stenrös, hål och remnor i murar, öde byggnader eller ihåliga
träd tager han sin bostad, der han ligger och sofver största delen af dagen, ehuru
han icke sällan, till och med då solen står högst på himmelen, tar sig en promenad
ute i det fria och helt dristigt utsätter sig för menniskans blickar. Fram mot
aftonen börjar emellertid hans egentliga lif; då är det icke svårt att få syn på honom,
i fall man vet hvar han har sina jagtmarker. I allehanda kroppsöfningar är han en
fulländad mästare, han springer och klättrar med ovanlig färdighet, simmar i vissa
fall snabbt och säkert öfver floder, ja, till och med nt i hafvet.

Lika öfverlägsna äro hermelinens själsförmögenheter; han har samma mod som
tans nyss skildrade samart och en okuflig mordlust. Icke heller hermelinen känner
några fiender, för hvilka han hyser egentlig fruktan; nnder vissa omständigheter
rusar han till och med på menniskan. Näppeligen skulle man kunna tro, att hon kan
få svårt att reda sig för denne lille motståndare, men så är verkligen fallet. »En
person», berättar Wood, »som gått nt att promenera i granskapet af Cricklade, fick
se två hermeliner, som i allsköns rö sutto på vägen. Af okynne kastade han en
sten efter dem och träffade den ene, så att han himlade om; i samma ögonblick
utstötte den andre ett egendomligt, gält skrik och rusade på angriparen, klättrade
.med en förvånande hastighet upp på honom och försökte bita honom i halsen.
Stridsropet besvarades af en mängd andra hermeliner, som funnos i närheten; de
skyndade till för att bistå sin modiga kamrat. Karlen tog i hast upp några stenar
för att bortjaga de ovälkomna gästerna, men märkte snart nog, att han mer än väl
behöfde sina händer till att freda hals och nacke. De uppretade djuren voro ytterst
efterhängsna; hans tjocka kläder och stora halsduk gjorde emellertid, att han
någorlunda helskinnad kom undan, dock buro hans händer, ansigte och hals tydliga spår
af fiendernas vilda framfart, men efter den betan svor han dyrt, att aldrig mera
ofreda någon hermelin. Han lär ha försäkrat sina vänner, att han tydligt hörde
den första hermelinen utropa ordet ’mördare’ - och vi vilja gerna förlåta den
förskräckte karlen denna lilla öfverdrift, då en retad hermelins morrande afgjordt
uttrycker åtminstone ifrågavarande ords båda V.»

Hermelinen jagar och förtär nästan alla mindre däggdjur och foglar, ja, han
försöker stundom sina krafter mot djur, som äro honom både i styrka och storlek
vida öfverlägsna. Möss, mullvadar, hamstrar, kaniner, sparfvar, lärkor, dufvor, höns,
svalungar, ormar och ödlor hafva i honom en farlig fiende, och icke ens haren går
säker för honom. Roligast är att skåda hermelinen, då han är sysselsatt med sitt
älskliugsnöje: förföljandet af en vattenråtta. Så ogynsamt denne gnagare?? egentliga
element kan synas vara för hermelinen, så vinner denne dock nästan alltid sitt mål.
Då han begifver sig ut på en dylik jagt, går han först till råttornas bon och vädrar;
hans fina lukt ger honom säker upplysning om någon finnes der inne. Har han nu
träffat på ett hål, som lofvar godt, stiger han helt ogeneradt på. Den förskräckta
råttan kastar sig då med största möjliga skyndsamhet i vattnet och simmar in bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free