Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)benämningen »Pestun» (barnpigor). Han meddelar följande lilla historia härom: »En
björnhona, som simmat öfver en flod, såg att en pestun hade följt henne utan att
hjelpa sina små syskon, som ännu befunno sig på andra stranden. Den stackars
pestun fick sig en örfil af modern, vände derför om igen och kom strax till baka
med en unge i munnen. Han hemtade sedan den andra ungen, men släppte honom
midt i floden. Modern skyndade genast ut i vattnet och upptuktade pestun, som
sedan ordentligt fullgjorde sin skyldighet».
Ett halft år gamla björnar äro mycket roliga djur; i hög grad lekfulla, klättra
de i träden, brottas, hoppa i vattnet, springa omkring och hafva tusen upptåg för
sig. Sin vårdare visa de ingen synnerlig tillgifvenhet, äro tvärt om lika vänliga
mot alla och hålla sig helst till personer, som gifva dem något att äta. Då de lemnas
allena, sysselsätta de sig timtals med att under ett sällsamt brummande och
smackande slicka sina tassar. Men redan under andra halfåret ändra de lynne, bli
liksom de gamla råa och elaka, misshandla svagare djur, bita och klösa till och med
sin husbonde och kunna endast med stryk hållas i ordning. I den mån de bli
äldre, tilltager deras oskick, rofgirighet och vildhet. Man kan visserligen lära dem
enklare konststycken, men törs aldrig lita på dem utan har ständigt att frukta
deras styrka och elakhet, och mången björntämjare har vid deras uppfostran förlorat
helsa eller lif. – Björnen synes ej bli fullväxt före det sjette året och tyckes kunna
uppnå en betydlig ålder, ty man har haft björnar 50 år i fångenskap och iakttagit,
att honan ännu vid 31 års ålder fått ungar.
Björnjagterna äro visserligen förknippade med fara, dock äro många äldre
berättelser om dem mycket öfverdrifna. I alla händelser äro goda hundar jägarnes
bästa hjelpare, ty de icke blott uppspåra björnen, utan locka hans uppmärksamhet
från jägaren och bereda honom derigenom tillfälle till ett lämpligt skott. I
sydöstra Europa fälles björnen vid drefskall, mera sällan med ståndskytte och endast
undantagsvis i sitt vinterläger. Lugn kallblodighet och säkert korn äro nödvändiga
egenskaper hos en björnjägare; icke mindre fordras goda och bepröfvade vapen, ty
Nalle kräfver ett välrigtadt, genast dödande skott; såras han eller har en hona
ungar, strider björnen med dödsförakt, bryr sig ej om hundarne, utan reser sig på
bakbenen, går lös på sin motståndare och söker trycka i hjel honom i sin kraftiga famn
eller fälla honom med ett slag af sina tassar. Under sådana omständigheter är
jagtknifven ofta jägarens enda räddning, men icke sällan drager han det kortare strået
i den ojemna kampen. Merendels företagas derför björnjagterna af flera personer,
som kunna i händelse af fara bispringa hvar andra. I Ryssland jagas björnen
företrädesvis då han gått i sitt vinterläger eller strax förut. Den bonde, som upptäcker
idet, säljer björnen i detta till några jägare för 20 till 100 rubel, och på en viss
dag begifva de sig till ort och ställe, då det åligger bonden att med sina hundar
väcka och utjaga Nalle. Dervid måste stundom stänger användas, ja, till och med
smällare. Eller ock lemnar han sitt läger, så snart han märker hundarne, smyger i
tätskogen hit och dit, söker på ett och annat ställe genombryta jägarkedjan,
skrämmes till baka af drifvarefolkets skrik, reser sig på bakbenen för att öfverskåda
ställningen, rusar på någon af sina obeväpnade motståndare och lyckas bryta ringen
eller råkar ut för en af jägarnes mördande kulor. Detta är äfven i Sverige den
vanligaste björnjagten. Ofta förföljer honom dock äfven en ensam jägare på sina
skidor, följd af de trogna och modiga björnhundarne. I Galizien och Siebenbürgen
utläggas starka slagjern i hans väg. Vid dessa är fäst en kedja med en tung klossr
hvilken förråder björnen, då han släpar den efter sig. I Asien har man flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0268.html
