- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
285

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 7:e Familjen: Mullvadar (Talpida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MULLVADAR.

285

verkligen brukar sina ögon; detta sinne leder honom, då han simmar öfver
strömmar, hvilka äro honom allt för breda att undergräfva. Så snart han försättes i
nödvändighet att simma, låter han de hår, som omgifva ögonen, skilja sig och visar de
små, mörkglänsande perlorna, hvilka han nu trycker långt fram för att bättre kunna

göra bruk af dem.

Af det redan anförda ser man, att mullvaden är ett i förhållande till sin
storlek fruktansvärdt rofdjur. Hans själsegenskaper öfverensstämma härmed. Vild,
blodtörstig, grym och hämndlysten, lefver han egentligen icke i fred med någon enda
varelse, utom med sin hona, och med henne blott under fortplantningstiden och så
länge hennes ungar äro små. Under hela den öfriga delen af året tål han intet
annat lefvande väsen i sitt granskap, allra minst en, som delar boet med honom.
Träffas två mullvadar, börja de med största ilska och raseri strida med hvar andra:
den ene dukar under, dör och uppätes genast af segervinnaren.

Vid parningstiden börjas ett annat lif. Nu lemna hannar och honor sina bon
nattetid ofta nog och ströfva omkring på marken för att aflägga besök i andra
mullvadsresidens. Det är påvisadt, att det finnes många flera hanliga än honliga
individer, och kanske först efter mången het strid med medtäflare finner hannen en hona.
Han inflyttar nu med sin sköna antingen i sitt eller hennes bo och anlägger här
gångar, som temligen likna de vanliga jagtgångarne, men som äro bestämda till ett
helt annat ändamål, nemligen till att deri inspärra honan. Den inspärrade honan,
söker väl att befria sig genom att gräfva nya gångar, men hennes älskare följer
efter och för henne åter, och efter mången träta vänja sig de båda knarriga
eremiterna verkligen vid hvar andra. Från denna stund utgräfva de gemensamt
säkerhets- och näringsgångar, och honan bygger ett bo för sina ungar, vanligtvis der tre
eller flera gångar stöta till sammans, på det att så många utvägar till flykt som
möjligt må vara till hands vid påkommande faror. Boet utgöres af en enkel
kammare, som är tätt fodrad med mjuka växtdelar, hufvudsakligen blad, gräs, mossa,
halm, spillning och andra sådana ämnen, och vanligen ligger på temligen stort
afstånd från den förr skildrade kammaren, med hvilken den förenas genom
hufvud-gången. Efter omkring fyra veckors drägtighet framföder honan i detta näste tre
till fem blinda ungar, som måste räknas till de hjelplösaste af alla däggdjur. De
äro i början alldeles nakna och blinda och ungefär så stora som en dugtig böna.
Redan i sin tidigaste ungdom äro de lika omåttliga som deras föräldrar och tillväxa
för den skull ganska raskt. Modern visar den största omsorg för sina ungars
underhåll och skyr ingen fara, då det gäller deras räddning. Äfven hannen säges taga
vård om dem: till sammans med honan släpar han daggmaskar och larver till dem,
vid öfversvämningar delar han redligt faran och söker att föra ungarne till ett
säkert ställe genom att bära bort dem i munnen. Dngarues första försök att gräfva
äro ännu mycket ofullkomliga; de stryka utan all ordning långs jordytans öfversta
lager, ofta så ytligt, att de knappt äro betäckta med jord, och försöka högst sällan
att uppkasta den i högar; men följande vår äro de redan fullkomligt utlärda i sin
konst.

På de många iakttagelser, som voro erforderliga för att lära känna detta
undangömda djurs lif, skall följande exempel anföras. Lecourt ville undersöka
mullvadens snabbhet i sina gångar. För detta ändamål använde han ett lika praktiskt
;eom roligt medel. Han nedstack en mängd halmstrån radvis i gångarne, så att de
skulle försättas i rörelse af mullvaden, då denne ilade genom gången. På dessa
lialmstrån fäste han små pappersfanor och lät genom trumpetstötar skrämma mull-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free