Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 10:e Familjen: Piggsvin (Aculeata)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEADPIGGSVIN.
339
emot borst. Ursonen uppnår en längd af 80 cm., hvaraf svansen utgör 19 cm.
Hufvudet är kort och tjockt, nosen trubbig, och de små näsborrarne kunna mer eller
mindre tillslutas genom en halfmånformig klaff. Kroppen är beklädd med en tjock
pels, hvars hår på nacken äro 11 cm. långa och på undersidan och spetsen af svansen
öfvergå till stickande borst. Mellan håren och borsten finnas på hela öfra sidan ända
till 8 cm. långa taggar, hvilka till största delen täckas af håren. Färgen är en
blandning af brunt, svart och hvitt. Djuret bebor Nordamerikas skogar från 67 ° nordlig
bredd till Virginien och Kentucky och från Labrador till Klippbergen. »Ursonen är
en skicklig klättrare», säger Cartwright, »och kommer om vintern sannolikt icke
ned på marken förr än han alldeles afskalat barken på en trädtopp. Vanligen rör
han sig i skogen i en rak linie, och sällan går han förbi ett träd, så vida detta icke
är for gammalt. Mest älskar han de yngsta träden; en enda urson utöder under
V ’[ ’;/ ’, -,- _
i V, .’’’..">- v>––:.’-.
lÉM^SÄ
^.-^.^
>v.
’ x/2f - ;Ä\lm^\\mTB!!mJffiWB»«R1^^
Fig. 141. Urson (Hrelhizon dorsaium). *t
af nät. st.
vintern väl hundra träd. Den som känner hans seder, skall sällan förgäfves söka
honom, ty den afskalade barken visar tydligt hans väg.» Audubon försäkrar, att
han gått genom skogar, i hvilka ursonen af bark ät alla träd, så att det såg ut som
om elden rasat der. I synnerhet voro almar, popplar och tallar illa medfarna.
Någon vintersömn håller ursonen icke, men sannolikt är dock att han under de
kallaste vinterdagarne drager sig undan i ett ihåligt träd, der han har sitt bo. I detta
- eller ock i en klipphåla - anträffas i april eller maj vanligen 2, sällan 3 eller
4 ungar.
Tagas ungarne ur boet och hållas i fångenskap, vänja de sig snart vid sin
herre och sin omgifning. Audubon berättar om ett sådant djur, som han egde,
följande: »Det blef småningom ganska tamt och gjorde sällan bruk af sina taggar;
det igenkände oss, och då vi lockade på det och räckte fram en söt potates eller ett
äpple, vände det sakta hufvudet åt oss, såg vänligt på oss och kom långsamt
fram-stapplande, tog frukten ur handen, satte sig upp och förde den till munnen med<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0359.html
