- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
397

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. DÄGGDJUR MED KLUFVEN ELLER DUBBEL SLIDA (DIDELPHIA) -

9:E ORDNINGEN: Pungdjur (Marsupialia). -
B. Fruktätande pungdjur (Carpophaga) - 5:e Familjen: Pungbjörnar (Phascolarctida) -
C. Springpungdjur eller Gräsätande pungdjur (Poëphaga) - 6:e Familjen: Pungharar (Macropodida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gången. Då ungen blifvit för stor för att lefva i pungen, släpar modern ännu i
lång tid omkring med honom på ryggen och behandlar honom med stor omvårdnad.
Infödingarne jaga ifrigt pungbjörnen för köttets skull.

Till den tredje underordningen höra Springpungdjuren eller de Gräsätande
pungdjuren
<i>(Poëphaga). De omfatta blott en enda familj.

Sjette Familjen: Pungharar (Macropodida).

Punghararne eller Känguruerna, bland pungdjuren på sätt och vis
motsvarande idislarne, äro de största i ordningen och utmärka sig genom en högst
egendomlig kroppsbyggnad. De bakre lemmarne äro märkvärdigt kraftigt byggda, och
sammanhang dermed har hela ländpartiet fått en ovanligt stark utveckling, hvaremot
hufvudet och bröstet äro små och klena. De svaga frambenen kunna blott i ringa mån
användas som rörelseverktyg och till att gripa födan, medan de mycket långa
bakbenen i förening med en stark svans sätta känguruerna i stånd att göra långa språng.
Bakben och svans äro obetingadt det mest betecknande hos hela djuret. Bakbenen
hafva muskulösa lår, långa skenben och synnerligen förlängda mellanfötter med
starka och långa tår, af hvilka den mellersta är försedd med en stor, hofartad klo;
tårna äro här 4, emedan tumme saknas. Svansen är jemförelsevis tjockare och längre
än hos något annat däggdjur och eger särdeles stor muskelkraft. De korta
frambenen, som vanligen hafva 5 med runda naglar försedda tår, kunna på sätt och vis
kallas händer och begagnas äfven såsom sådana af djuret. Hufvudets form synes vara
ett mellanting mellan hjortens och harens hufvuden. – Australien är punghararnes
hemland. De vidsträckta, gräsrika slätterna i det inre af denna verldsdel hafva i
dem ständiga gäster; några arter föredraga dock buskmarker, andra klippiga berg,
andra lefva, så otroligt det än låter, uppe i sjelfva träden. De mindre arterna äro
nattdjur, de öfriga äro i rörelse dagen igenom.

Deras gång, hvilken man bäst kan iakttaga då de beta, är ett klumpigt och
otympligt hoppande. Djuret stöder handytorna mot marken och skjuter bakbenen
fram emellan frambenen, men för att under denna rörelse kunna lyfta de långa
baklemmarne från marken, måste det stödja sig på svansen. I denna obeqväma
ställning förblir också kängurun ej längre än nödigt är; till och med då han af biter sin
föda, sitter han på bakbenen och svansen, liksom på en trefot, medan frambenen
nedhänga slappa. Då de mindre arterna sätta sig för att sofva, trycka de sig tätt
till marken på alla fyra benen och lägga svansen långs in under kroppen. Denna
ställning gör det möjligt för dem att ögonblickligen fly, så snart de märka någon
fara. När en känguru griper till flykten, brukar han endast bakbenen att springa
med; frambenen lägger han tätt intill bröstet, sträcker svansen rätt bakut och far
som en pil genom luften; det ena språnget följer tätt ofvanpå det andra och i hvarje
språng tillryggalägger han minst 3 m.; de större arterna göra till och med språng
på ända till 6-10 m. och lyfta sig dervid 2-3 m. öfver marken. Till och med
fångna individ göra emellanåt språng på 8 m., då de hafva tillräcklig plats. Endast
en utmärkt hund kan upphinna en flyende känguru, då denne med lätthet kastar sig
öfver buskar och andra hinder, hvilka hunden måste springa omkring. På ojemn mark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free