Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -
13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEFANTDJUR.
531
genast hans plats. Hjorden stälde sig åter i en klunga med hufvudena inåt. De
båda tama elefanterna trängde sig modigt in mellan dem, så att de fingo den största
hannen mellan sig. Denne gjorde visserligen icke något motstånd, men visade sin
motvilja genom att ömsevis lyfta på fötterna; Raughanie kröp nu fram och höll
en snara öppen med båda händerna samt passade på och lade den om ena bakbenet
på elefanten, då han upplyfte det samma; sedan skyndade han derifrån. Nu var det
Siribeddis tur att handla: vid hennes halsband var nemligen den andra änden af
snaran fäst. Hon framsläpade den fångade elefanten, som på allt sätt sträfvade emot.
Det gälde att få honom bort trettio eller fyrtio meter till ett större träd för att
iastgöras der. Den andre tama elefanten hjelpte nu äfven till, i det han steg för
steg trängde undan den vilda, under det att Siribeddi allt jemt drog på snaran,
tills hennes fånge kom tätt intill trädet. Nu stälde sig de båda tama på hvar sin
sida om honom, och Raughanie skyndade fram och lade en annan snara om det
andra bakbenet samt fäste denna vid trädet; sedan sammanband han båda
bakbenen med smidiga läderremmar. Med lika mycken behändighet lade han äfven en
snara om frambenen och fäste henne vid ett framför stående träd. När detta var
gjordt, var fångsten färdig, och så väl Raughanie som de tama elefanterna
lemnade den fångne for att utsöka sig ett nytt offer. Den fångna elefanten, hvilken
dittills förhållit sig stilla nog, började nu att rasa i sina bojor; men förgäfves sökte
han att med snabeln lösa knutarne på snarorna, förgäfves kastade han sig till
marken, vältrande sig af raseri, allt var fruktlöst. Det varade flera timmar, innan han
upphörde ined sina bemödanden. Under tiden framträdde Raughanie framför
ståthållarens tribun för att undfå den öfliga belöningen; ett verkligt regn af rupier öste
ned öfver honom. Det andra från hjorden afskilda offret, en honelefant, fängslades
på samma sätt som det första. Då detta djur kände snaran om framfoten, fattade
det den samma med snabeln och lyckades föra den till munnen, der den snart skulle
blifvit upplöst, om icke en tam elefant satt sin fot på tåget och sålunda nedtryckt
snaran och slitit den från henne. Fångstmännen utvalde nu alltid först de djur,
som efter hvar andra anfört anfallen på inhägnaden, och hvarje djurs fångst varade
icke mer än tre qvarts timme.
»I hög grad märkvärdigt var att de vilda elefanterna icke vågade något försök
utt angripa eller neddraga ledarne, som redo på de tama djuren. De redo midt in
i hjorden, men ingen gjorde minsta min af att oroa dem. Af de båda
elefant-ungarne var den ena ungefär 10 månader, den andra något äldre. Den lilla med
sitt klubblika, brimulliga hufvud var det roligaste exemplar af elefant i fickformat,
som man kunde tänka sig. Då hans moder blifvit fångad, höll han sig invid henne
till dess hon blifvit bunden vid trädet. I början rördes fångstmännen af hans
förargelse, men snart funno de att han på inga vilkor tillät dem anlägga den andra
snaran om moderns ben, utan slog och stötte männen med snabeln, hvarför han
måste drifvas till baka. Slutligen blef han jemte den andra ungen bunden vid ett
träd. Roligt nog var att se, huru de båda ungarne i all sin nöd och vånda med
största begärlighet likväl slukade allt ätbart, som lades framför dem, utan att derför
afbryta sitt vrålande.
»När ändtligen alla elefanterna voro fångade, hörde man plötsligen ljudet af
en flöjt; märkvärdigt var att skåda, hvilken förändring detta åstadkom på
elefanternas sinnen. Med utspända öron vände de hufvudet åt det håll, hvarifrån ljudet
kom, och tycktes betydligt lugnade af de veka tonerna. Endast på ungarne gjorde
detta ej någon verkan; de fortforo att tjuta och väsnas samt att med sina snablar<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0551.html
