- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
560

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 6:e Familjen: Flodhästar (Obesa)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

560 MÅNGKLÖFVADE.

hål på ömse sidor om en tråglik fara. Dessa märken lemnar flodhästen, då han
på sina nattliga ströftåg efter bete stiger upp ur floden för att begifva sig till den
växtrika urskogen eller till ett fält. Hålen härröra af benen, fåran åter af den i
gytjan framsläpade buken, intill hvilken djuret nedsjunker i den mjuka marken. På
Abiadts eller Hvita flodens låga stränder, hvilka under regntiden på flera ställen
miltals i omkrets stå under vatten, kan man följa dessa fåror hela fjerdedels milen»
Vid öfra Blå floden eller der Abiadt har branta stränder igenkännas lätt flodhästens
uppehållsställen på de stigar han banar sig, der han ur vattnet uppklättrar på deri
branta stranden. Dessa stigar stå icke i något förhållande till djurets storlek och
klumpighet, ty de äro ofta så branta, att en menniska förmår uppklättra på dem
blott om hon till höger och venster fasthåller sig vid grenarne; man kan derför icke
fatta, huru det är möjligt för den tunga flodhästen att gå sådana vägar. Från
stigen för en kort gång till skogens inre. Denna’ skiljes lätt från de vägar elefanterna
göra i urskogen, ty buskarne på och bredvid den samma äro helt enkelt nedtrampade,
men icke afbrutna och slungade åt sidan. På passande ställen invid floden, der
fälten ligga nära stränderna eller dessa täckas af rika skogar, allra helst der sjelfva
flodbädden på samma gång kan tjena till betesplats, emedan en mängd vattenväxter
finnas i den samma, upptäcker man snart flodens jette. Med o, högst 4 minuters
mellantid varsnar man en ånglik vattenstråle, som höjer sig ungefär l m. öfver
vattenytan, och förnimmer samtidigt ett egendomligt fnysande och brusande, kanske
äfven ett doft brummande, som påminner om en tjurs döfva bölande: just der har
en flodhäst dykt upp för att hemta andan. Står man tillräckligt nära, kan man
äfven se hans ofantliga hufvud: en oformlig röd eller brunrödaktig massa med två
spetsar (öronen) och fyra upphöjningar (ögonen och näsborrarne). Mer än hufvudet af
flodhästen får man sällan se i vattnet. Högst sällan stannar han flera minuter under
vatten, och jag betviflar högeligen att han uthärdar längre än 5 minuter.

Äfven flodhästen är ett sällskapligt djur; högst sällan anträffas han ensam.
Utbredningskretsen för en samling flodhästar är temligen inskränkt, emedan den
alltid ligger i närheten af goda betesmarker. Blott på alldeles menniskotomina orter
lemnar sällskapet vattnet om dagen för att beqvämt sträcka sig på land och
öfverlemna sig åt en drömmande halfslummer. Tid efter annan grymta handjuren
liksom svinen och än det ena, än det andra lyfter på hufvudet en smula för att
förvissa sig att omgifningen är säker. Flera foglar drifva utan rädsla omkring, bredvid
och på den hvilande flodhästen. Regnfogeln (Hyas cegyptiaciis) springer oupphörligt
omkring och bortplockar insekter och Iglar från hans hud; den lilla kohägern
spatserar med allvarliga steg fram och till baka på hans rygg för att rensa den från
ohyra, och i Sydafrika gör oxhackaren dessa välvilliga vänners tjenst. Så tillbringas
dagen mellan vaka och-sömn. Mot aftonen blir lif i sällskapet. Hannarnes
grymtning förstärkes till ett rytande, och hela hjorden dyker under lek upp och ned i
strömmen. Flodhästarne simma med förvånande lätthet på alla djup, dyka upp och
ned, röra sig ryck- eller språngvis, vända sig med öfverraskande snabbhet åt alla
sidor och genomskära vågorna i kapp med den bästa roddbåt. Det tjocka f ettlager,
som öfver allt omgifver deras kropp, gör dennas vigt lika med eller nästan lika.
med vattnets och sätter dem i stånd att bebo alla flodens djup. Vattnet kring en
simmande nilhäst förblir alltid stilla och orörligt, och jag har aldrig kunnat
förmärka en häftig rörelse, då djuren simma lugnt; men motsatsen eger rum, då det
vredgade djuret störtar sig på en fiende eller såradt rasar omkring i floden. Då
sparkar det häftigt bakut med bakbenen, skjuter framåt i formliga språng och bringar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0580.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free