Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instängda flugor, som fylla en matsal, där faten
stå kvar på bordet, och kring hvilka de flesta
samla sig.
De fråssa dessert och drunkna i glasen,
de söla ner duken och fortplanta rasen.
Men det fins andra flugor, som ej hafva sinne
för denna materiella härlighet, som stimulerar
plu-raliteten. Och dessa flugor
de flyga mot rutan och surra sig magra.
Solskenet lockar dem, solskenet, som de ej
kunna nå, emedan den tunna, osynliga
glasväggen stänger dem ute.
Och han slutar dikten:
Yi lefva för solsken, vi dö därförutan
och flyga i stormlopp mot rutan — mot rutan.
Vårt lif, menar skalden, är ett
ändamålslöst surrande, en flykt mot en osynlig vägg, som
hindrar oss att nå solen — det omöjliga.
Denna opposition mot andras tyngd,
liknöjdhet och prosa, mot människors ljumhet, mot lifvets
egna lagar, finner man ej minst i de »unga
känslor", som tolka Tavaststjernas kärlekssagor, och
som enligt hans egen utsago hos kvinnorna
bidrogo mest till hans första dikters framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
