Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14 - Hur stora bör skolhus vara, av Alfred Roth, professor - Enhetsskoletanken, av Helge Zimdahl, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människa, som lätt kan finna sig till rätta i större
byggnader och gemenskaper.
Differentieringen av skolhusens storlek visar sig
numera berättigad ej blott av pedagogiska och
psykologiska skäl. Skolvägen, som dagligen skall
tillrygga-läggas flera gånger, innebär olika kroppsliga
ansträngningar för cle olika åldersgrupperna. Dessutom
har vi redan konstaterat att banden mellan skola och
hem måste hållas fastare ju mindre barnet är. Av
dessa båda orsaker bör vägen till lekskolan vara så
kort som möjligt (200—300 m), till småskolan får
den vara väsentligt längre (500—600 m) och till
folkskolan ännu längre (750—1 200 ni). Beträffande
skolvägens längd överensstämmer uppfattningen tämligen
väl i olika länder, varvid man dock måste beakta att
dylika uppgifter inte få uppfattas som absoluta, då
knappast något område är så litet lämpat för
generalisering som skolväsendet. Uppfostran och bildning
hänger för mycket samman med nationella och
regionala vanor och förordningar för att de skall kunna
erhålla en gemensam nämnare.
Skolhusens gradering har slutligen vissa
ekonomiska fördelar. Stora skolpalats i flera våningar
fordrar motsvarande solida grunder och bärande
konstruktioner samt brandsäkra trappor. Dessutom locka stora
byggnader till slöseri med utrymmen och till vissa
arkitektoniska speciallösningar. Däremot kan mindre,
särskilt envånings skolhus framställas till
förhållandevis låga byggnadskostnader. Man måste också tänka
på att det ännu ej behövs några specialrum för cle
lägre folkskoleklasserna. En gymnastiksal kan t. ex.
ersättas av en något utvidgad entréhall (småskolor i
Zürich). I England, som står i främsta ledet bland
alla länder med sitt väldiga skolbyggnadsprogram, är
lösningen med paviljonger i en våning så utbredd
icke blott på grund av ytterst värdefulla pedagogiska
fördelar utan också av rent finansiella hänsyn. Fab-
rikstillverkade stom- och väggelement framställas
redan, vilket möjliggör uppförandet av skolpaviljonger
på kort tid och till låga kostnader. Därtill erbjuder
envåningsanläggningen också fördelen av större
flexibilitet vid förändringar i undervisningen, vid vilka
den moderna pedagogen alltmer fäster
uppmärksamheten. Envåningsanläggningar är också idealiska,
därför att de endast ger minimal skugga åt omgivningen,
vilket icke är fallet med högre byggnader.
Tvåvånings-, undantagsvis trevåningsbyggnader kan blott
komma i fråga för de högre klasserna, varvid
envå-ningspaviljongens fördelar — dubbelsidig belysning
och genomluftning — bör bibehållas i möjligaste mån
genom motsvarande åtgärder.
Till sist skall i korthet hänvisas till problemets
stadsbyggnadstekniska sida. Enligt nutida uppfattning
är skolhusen integrerande beståndsdelar av
bostadsområdena. Dessa skall gestaltas så omväxlande och
oschematiskt som möjligt, vilket som bekant kan
uppnås genom blandad bebyggelse, låg — medelhög —
hög. Endast om skolhusen själva är av olika storlek
och av viss variation kan cle infogas organiskt och
i god relation till bostadshusen på områdenas olika
stora grönytor. Omedelbart intill bostadshusen
placeras lekskolorna, på olika ställen på områdets allmänna
grönytor kommer småskolor, och i clet centrala
partiet, till följcl av den högsta bebyggelsen också clet
rymligaste, kommer den centrala folkskolan att ligga.
Naturligtvis beror cle olika skolhustypernas antal på
områdets befolkningsmängd.
Även ur stadsbvggnadssynpunkt talar diskussionen
för en gradering av skolhusens storlek. Här visar sig
alltså än en gång hur starkt befäst enhetligheten i det
moderna tänkandet redan är, och till dess
karakteristiska drag hör utan tvivel differentieringen av problem
och faktorer efter väsensart, betydelse och
sammanhang.
Av arkitekt SAR Helge Zimdahl
Den av 1946 års skolkommission föreslagna
skolreformen innebär, som vid clet här laget torde vara
allmänt bekant, att tidigare läroverk, realskolor,
folkskolor och småskolor samorganiseras till en
enhetsskola. Skoltiden skulle för den fullständiga
utbildningen, motsvarande nuvarande studentexamen,
uppgå till 12 år, varav 3 för småskolan, 3 för
enhetsskolans lägre stadium (klasslärarsystem), 3 för
enhetsskolans högre stadium (ämneslär ar system) och
3 för gymnasiet. Klass 4 t. o. m. 9 utgör den
egentliga enhetsskolan. Skolan blir obligatorisk t. o. m.
nionde året. I nionde klassen sker en differentiering
av undervisningen i 9a för avslutande examen (ung.
nuv. realskoleexamen), 9y för påbörjad
yrkesutbildning och 9g för påbörjade gymnasiestudier. Gvm-
DK 372/373
nasiets konstruktion är alltjämt föremål för
diskussion. Enl. huvudförslaget sker en examen efter andra
gymnasieåret, ett slags mogenhetsprov i
allmänbildning, under det att tredje och sista gymnasieåret
utnyttjas till förberedande specialstudier för
universitet och högskolor.
Skolreformens idé syftar till att ge alla lika
förutsättningar för utbildning, att utveckla
demokratiska människor genom bl. a. större aktgivande på
att mer än hittills oclla självverksamhet och därjämte
samarbetskonst, grupparbete. Man syftar även att
höja cle s. k. övningsämnena till liknande betydelse
i utbildningshänseende som cle teoretiska ämnena, en
faktor som framstår som väsentlig, då man har att
förutse ett hårdare anlopp på studiebanorna än förut.
2l8 Byggmästaren 1949, 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
