Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifta sig med någon annan, och då hans närvaro på
Ättlinge endast föranledde häftiga uppträden mellan
honom och nådig fröken, gick han i fransk
krigstjänst och lämnade sina fäders borg, sedan han tagit
ett högtidligt löfte af sin syster, att hans lilla Helena
skulle uppfostras på borgen och stanna där tills hon
gifte sig med en man, som var värdig hans dotter.
Hans beroende af nådig fröken jämte hans
fruktan för hennes isande, oböjliga köld, hindrade honom
att närmare bestämma den plats, jag skulle intaga
hos hans stolta familj. Alltså blef jag till en början
lekkamrat åt fröken Gunilla, och senare, då gamla
fröken fann det för dyrt att hålla sig med en fransk
kammarjungfru, upphöjdes jag till denna plats.
Ja, detta var bokstafligen en upphöjelse, ty jag
var ej mer än tretton år och liten till växten, då jag,
efter genomgångna öfningar i friseringskonsten, blef
befalld att uppstiga på en hög pall och med hjälp af
små tänger, band och nålar torna upp och inpudra
nådig frökens ännu rika hår. Från denna
skräckinjagande stund kallades jag blott Lena. Min mor var då
redan död, så att hon slapp bevittna en upphöjelse,
hvilken hon tänkt sig helt annorlunda för grefve
Maurits’ dotter.
Åren flydde och jag skulle i umgänget med de
öfriga tjänarne alldeles hafva glömt min börd, om ej
fröken Gunilla funnit ett förbjudet nöje i att erinra
mig därom. Då vi voro allena lekte vi borgfröknar och
diktade oss sköna riddare, hvilka på sina gångare
skulle föra oss från den mörka borgen, sedan vi
öfverlistat fröken Beata. För omvexlings skull diktade vi
oss stundom ofrälse älskare; detta roade oss nästan
mest, därför att en flykt med dem alltid slutade
därmed, att fröken Beata, under sitt försök att gripa oss,
störtade ned i den djupa slottsgrafven.
En dag, jag var då femton år gammal och
Gunilla aderton, erhöll jag af nådig fröken befallning att
sy mig en sorgdräkt, ty grefve Maurits hade stupat i
en träffning därute i det främmande landet, och alla
tjänarne skulle anlägga sorg efter honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
