Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID LESSNA. 555
— Nå, dâ blef det väl lif i far dins fingrar?
— Ja, likt rofgirigä örnar störtade sig min far och min
bror öfver sitt rof och gjorde mitt öde allmänt bekant genom
sina stränga fordringar och sina braskande utvärtes sorge-
anstalter.
— De skulle haft hvar sin kula i pannan, skränade korp-
ralen.
— Det var nu min sak att tillse, hur jag skulle kunna
upprätta min fallna lycka, fortsatte afrikanen. —- Jag tröstade
mig med tanken på, att jag hade många vänner, bland hvilka
jag kunde räkna nästan alla, som genom rang och lärdom
förskaffat sig ett namn och jag skattade mig äfven lycklig i
medvetandet af, att jag, under den tid jag ägt penningar, ba-
nat mig öppen väg till uppkomst och ära. Jag trodde, att
ingenting annat än hederlig vandel skulle behöfvas mig för
att fortfarande vara sedd hos mina vänner, hvilkas hus på
sista tiden alltid varit öppna för mig och hvilkas vänskap jag
ansåg vara lika fast som min egen. Uppfylld af sådant hopp
började jag raden af mina besök. —
Vid första huset, hvarest jag stannade, stodo två tjänare
sysslolösa i porten. Utan att på något sätt ändra sina själfs-
våldiga kroppsställningar, sade de mig helt bekymmerslöst, att
deras herre var hemma. Men de gjorde ej min af att öppna
dörrarna för mig.
— Pryglade du ej upp dem då, sporde korpralen.
— Nej, det gjorde jag inte, svarade han.
— För sju attan tusan! Det skulle hafva varit jag det.
Jag skulle ha lärt de där gökarne, jag, att veta hut, skroderade
korpralen och slamrade med sin svärdsslida.
— Nej, jag knuffade blott undan dem och öppnade dör-
rarna själf, sade afrikanen.
— Nå, det gick också för sig.
— Och så gick jag in. —■ Jag fann min vän stående
midt på golfvet. Jag gick fram till honom och började med
min vanliga fryntlighet att språka med honom om ett och
annat. — Men jag kände nu knappast igen honom, så för-
ändrad hade han blifvit till sitt sätt. Det förtroliga i hans
väsen hade försvunnit och han mottog mig med mycken för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
