Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till och med då Nybom talar om den arbetande
klassens kvinnor, är det i samma ordalag; talar han om
henne under arbetsdagen och i arbetsdrägten, heter det,
att hon går »offerklädd» emot sin graf, och talar
han om henne som moder, framhåller han, huru hon
bär offer på Guds altare, huru hon, sargad af lifvets
sår, släpar på kvalens kedja, med hjärtat deladt mellan
lidande och bön och hela sitt väsen upplöst i en tår.
Här framträder åter hans bristande blick för det värkliga
lifvet; tv detta är ej att med skaldens klara blick träffa
lifvet, sådant det är: det är en konstruerad värld, hvari
han sätter kvinnan, en värld, ej bättre, långt sämre än den
värkliga, hvilken han ej har förmåga att se. Men så
hafva också Nybom och hans romantiska likar på sitt
samvete att hafva förvändt synen på den läsande
allmänheten, så att densamma ända in i våra dagar i likhet
med dessa skalder ej har blick för, att den arbetande
kvinnans värld — hon, som sträfvar i skog och på äng
och i fattiga stugor — kan ha sin äkta poesi.
Hvar-ken då Nybom talar om kvinnan i lyckligare vilkor
eller kvinnan i arbetsdrägten, om den unga flickan eller
husmodern, har han förstått att gifva oss lefvande
gestalter, ej ens deras inre lif har han mäktat tyda; deras
uppgift i denna världen, sådan den och människorna nu
en gång äro, är för honom som en dunkel skrift, den
han ej kan tolka i klara ord.
Men just därför att han i kvinnan ser den »svaga»,
den »lidande», hyser han äfven, i enlighet med sin natur,
så stark medkänsla för henne, känner han sig dragen
till henne. Och i det dagliga lifvet kunde detta någon
gång yttra sig ganska praktiskt och tillika älskligt; vi
kunna ej underlåta att äfven nu berätta ett litet samtal,
som vi haft med honom, då han en gång var sysselsatt
med att skrifva bref, och hvilket visar den förr så
eldige mannens känslor och uppfattning, sedan han blifvit
gammal och bruten.
»Ja, jag skrifver ofta nog bref — bref till
fruntimmer» — och med ett litet halft förläget skratt fortfor
han: »Ja, det är de små flickorna här i staden — de
sända mig sina små böcker–almanackor, som jag
skall skrifva mitt namn i och ett litet värs — och det
gör jag så gärna — så gärna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
