Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen - Nya ämbetstitlar - Aristokratiens intresse för statsstyrelsen väckt - Johan III tillsätter riksdrots, riksmarsk, rikskansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta åter innebar en förryckning af hela den statsordning,
som Gustaf I skapat. Visserligen låg i det personliga
konungadömets begrepp, att konungen ägde välja sina medhjälpare efter
behag, men under förutsättning, att dessa icke hade annan
betydelse än den af rena verktyg för hans regering. Den nya
staten var grundad på en princip om samverkan af alla rikets
ständer under konungens ledning med större eller mindre andel
i det gemensamma arbetet och det gemensamma ansvaret allt
efter deras betydenhet inom samhället. Konungadömets faktiska
allsvåldighet berodde på innehafvarens personliga öfverlägsenhet,
hans förmåga att göra alla sitt rikes ständer liksom sina enskilda
tjänare till verktyg för sin personliga regering. Då den nye
konungen ej kunde fullt häfda denna öfverlägsenhet, utan behöfde
organ med en rådgifvande, för styrelsens gestaltning positivt
betydelsefull ställning, öfverensstämde det dock icke med
statsordningens princip, att dessa togos bland kansliets och kammarens
förvanter, som inom samhället i grunden intogo en så föga
betydande ställning. Då hade rikets förnämsta ständer, herrarne
inom rådet och det öfriga frälset, rätt att för sig kräfva detta
inflytande på styrelsen. De hade det så mycket mera, som
aristokratien i allmänhet under Eriks tid om också icke blifvit
inlemmad i en fast ämbetsorganisation, dock på annat sätt blifvit
tvungen till en statstjänst vida utöfver det förut vanliga måttet,
till ständiga legationer, till tjänstgöring på militära poster, till ett
betungande fullgörande af rusttjänstskyldigheten[1].
Härtill kom nu också, att sekreterareregementet visade sig
leda till fruktansvärda följder för stormännens rent personliga
trygghet. Det var ej annat möjligt, än att aristokratien efter
statshvälfningen, stärkt som den var genom sin roll vid dess
genomförande, skulle återfinna de anspråk på andel i styrelsen,
som under konung Gustafs tid halft förgätits. Därmed inträdde
frågan om centralregeringens organisation i ett nytt skede.
Redan vid det riksmöte, som bekräftade tronförändringen,
framträdde det såsom ett adelns intresse, uttryckt i dess supplik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
