- Project Runeberg -  Sverige på kongressen i Wien 1814-1815. Historisk avhandling /
55

(1883) [MARC] Author: Ernst Carlson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stälde sig på Danmarks sida. Hela kongressen syntes benägen
att erkänna rättmätigheten af dess klagomål, sedan det i
England funnit en mägtig förespråkare. Till och med kejsar
Alexander och de franska ministrarne, som Löwenhielm på kejsarens
råd närmat sig för att draga på sin sida, voro mer eller mindre
påverkade af Englands åskådningssätt i frågan 1).

Danmark visste också att skickligt begagna sig af
omständigheterna. Då Napoleon vände tillbaka från Elba och magterna
med stor ifver rustade sig^till kampen emot honom, hastade den
danska konungen, såsom nämndt, att erbjuda 20,000 man åt de
allierade, men förklarade tillika, att dessa trupper ej kunde erhållas,
förr än han från Sveriges sida kände sig tryggad med afseende
å Kielfredens fullgörande. Härigenom sammanväfdes frågan om
Pommern på ett för Sverige högst menligt sätt med frågan om
deltagandet i striden mot Napoleon. Löwenhielm, som först
måste inhemta regeringens tankar i detta afseende, var nemligen
ej i stånd att genast ställa ett lika lockande anbud emot
Danmarks. Och då de allierade önskade snart bekomma de
utlof-vade danska trupperna, fann den engelska ministern i denna
sakernas ställning en anledning att tvinga Sverige till eftergift i
fråga om Pommern. Dröjde Sverige att för egen del sluta sig
till de förbundne, så skulle det åtminstone ej få hindra
Danmark i dess goda afsigter. Han föreslog derför, att de fem
stormagterna i en. gemensam not skulle uppmana Sverige att
fullgöra Kielfredens bestämmelser, särskildt i afseende på Pommerns
utiemnande 2).

Af kejsar Alexander erfor Löwenhielm den fara som hotade.
En dylik officiel tvångsåtgärd från stormagternas sida skulle
uaturligen för Sverige medfört nödvändigheten att rätta sig efter
deras önskningar. Han rigtade der fö re alla sina ansträngningar
på att förekomma densamma och tog för detta ändamål sin
tillflykt till kejsar Alexander. Denne åhörde som vanligt med
mycken beredvillighet de framställningar, som gjordes till honom
i Karl Johans namn; men han var å andra sidan bunden af
hänsyn till de allierade, som ständigt förebrådde honom hans
partiskhet för Sverige. Kejsarens egna ministrar delade
dessutom Englands åsigter i frågan, och det var endast med största
svårighet Löwenhielm lyckades förmå honom till löftet att tills

]) Löwenhielms depescher den 2 och 4 Mars 1815.

2) Löwenhielms apostill den 29 Mars 1815.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 20:48:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cewien/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free