Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Den botfärdiga synderskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ropar ett ve! ur hvart berg och hvar klyfta,
Som afgrunder brusa de fraggande hafven,
Hvar stjerna är slocknad i himmelens tjäll
Och stormarne hvina kring dalar och fjelL
O! du, som odödlig anden mig skänkte,
Skall än för mig arma ej dagas en strimma?
Jag tyckte en ljusrand ur molnena glimma,
Ack! var det en engel, hvars vinge sig sänkte?
Förbarmare! bor ännu nåd i ditt bröst,
Så skjut ej ifrån dig en bedjandes röst.
Ditt blod har ju runnit till verldens försoning,
För alla, som sucka, som ångra och bedja!
Den yttersta länken i tingenas kedja
Din kärlek ju håller och bjuder förskoning!
Du synderskan upptog, som föll till din fot
Och bad dig om tillgift med ånger och bot.
Den lampa är slocknad, som fordom du tände;
Ack! tänd henne åter och tag mig vid handen!
Sjelf kan jag ej uppnå den önskade stranden;
Jag dignar, som Hagar, uti mitt elände,
Förlorad, förirrad på villande stig —
O Jesu, o Jesu, förskjut icke mig!
Hvem klappar på hjertat? Jag hör ju en stämma,
Som ropar, och rösten se’n fordom jag känner!
Vi voro de såtaste, trognaste vänner,
Min brinnande åtrå ej mer jag kan hämma.
Min Frälsare sjelf är den älskade vän,
Som värdes mig usla besöka igen.
Här bodde han fordom, med himmelens englar;
Ännu var ej börjad den vådliga striden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
