Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om näbben som en tupp; om det var af häpnad eller afund,
är obekant. Endast prosten och Lasse syntes obelåtna. De
runkade båda under messningen på hufvudet.
Nu uppträdde prosten på predikstolen med
ingångsspråk: Tiden är ond. Tecknade först det lekamliga onda,
som genomlöper och har genomlöpt alla tider, en följd af
det ofullkomlighetstillstånd, hvari vi befinna oss, samt af
den första förbrytelsen; öfvergick derpå till det moraliska
onda, menniskans syndaförderf med tillämpning på tiden,
hvars ondska han betraktade under trenne synpunkter: 1:o
Tiden är ond, ty det finnes så ringa gudsfruktan i verlden;
2:o Tiden är ond, ty det gifves så ringa tro i
menniskohjertat; 3:o Tiden är ond, ty det är så liten kärlek ibland
bröderna. Vid det andra momentet höll gubben sig i
synnerhet fast och stormade förskräckligt mot kättare, förnämligast
mot en vid namn Kant, som skulle ha åstadkommit mycket
ondt i verlden och näppeligen kunde anses för någon annan
än den i Uppenbarelseboken omtalade antikrist, hvilken på
de yttersta tiderna såsom syndens menniska skulle framstå
och förleda mången, ja, om möjligt vore, äfven de utkorade;
varnande sin församling på det ömmaste att taga sig till
vara för hans bedrägerier och för alla dem, hvilka söka
utbreda samma villosatser.
Gubben var vid nedkomsten alldeles lungvåt. Säkert
hade aldrig Kant i lifstiden rustat så mycket med sina värsta
motståndare, som prosten nu med honom. Gubben tyckte,
att han gjort väl ifrån sig och gått segrande ur striden,
så mycket mer, då han förmärkte hos adjunkten en viss
framskymtande botfärdighet. Kyrkovärdarne åter sågo med
högst stora ögon på prosten; hvarföre, skall snart upplysas.
Under predikan inträffade intet anmärkningvärdt, mer
än att Greta strax efter propositionen lossade på sin stora
blomsterqvast, för att låta den gå bänken omkring hand ur
hand att lukta på. Maja, som satt bredvid, fick först den
äran, och den, till hvilken rosenqvasten sist anlände, var
länsmansfrun, hvilken derför tackade med en nick. Buketten
var också oändligt uppfriskande, enligt hvad alla försäkrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
