Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppe bland skyarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPE BLAND SKYARNA
Ingen entusiasm, ja, inte en gång någon tro på att vi
handlade rätt och klokt kom till vår hjälp, och vad vi
väntade oss för oss själva av den goda handlingen var inte
annat än fortsatt jämmer och elände. Men så, helt hastigt,
märkte vi hur hjärtat gjorde ett språng av glädje, hur det
började röra sig så lätt som en dansande, och en fullkomlig
tillfredsställelse uppfyllde hela vår varelse. Genom ett under
kände vi oss höjda över vårt vanliga, alldagliga jag, vi
erfor en absolut likgiltighet för alla obehag, ja, vi var
övertygade, att från och med denna stund skulle vi gå
oberörda genom världen, ingenting skulle kunna rubba den
stilla, högtidliga glädje, som fyllde oss.
Någonting i den vägen var det, som hade kommit
över Charlotte, medan hon åt sin frukost. Olyckskänslorna,
vreden, hämnden, den sårade stoltheten, den försmådda
kärleken, allt var trängt åt sidan för det stora jubel, som hennes
själ kände över att hon hade uppoffrat sig för den älskade.
I detta ögonblick fanns ingenting annat inom henne än
mild kärleksfullhet och ömt förstående. Hon fann alla
människor beundransvärda. Hon kunde bara inte älska dem
tillräckligt.
Hon satt och såg på prosten Forsius, som var en liten,
torr gubbe med kal hjässa, rakad haka, en ofantlig panna
och små pigga ögon. Han liknade mera en
universitetsprofessor än en präst, och han hade också verkligen utbildat
sig till vetenskapsman. Han var född på sjuttonhundratalet,
då man ännu svärmade för Linné, han hade ägnat sig åt
naturkunnighet samt hade just hunnit att bli professor i
botanik i Lund, då han blev kallad till kyrkoherde i
Korskyrka. Församlingen hade nämligen sedan åratal tillbaka
skötts av präster med namnet Forsius. Den hade gått från
far till son som ett fideikommiss, och eftersom
botanikprofessorn Petrus Forsius hade varit den siste av namnet,
hade man bett och trugat honom att åtaga sig själavården
och lämna blommorna åt sitt öde.
Allt det där hade Charlotte vetat länge, men hon tyckte
sig aldrig förr ha förstått vilket offer det måste ha varit
för den gamle att överge sitt älsklingsstudium. Det hade
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
