Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lördagen: eftermiddag och kväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
dem stod och lutade sig mot henne, två satt på en pall vid
hennes fötter, de två minsta låg och kravlade på golvet.
Dessa hade ingen aning om sjukdom och fara, men de fyra,
som var till något förstånd komna, var ängsliga och
upprörda. Det såg ut, som om de skulle ha slagit en ring
omkring modern för att vakta henne mot ett nytt anfall.
Ingen av dem rörde sig, då Charlotte kom in. Den äldste
pojken gjorde en varnande åtbörd.
— Mamma får inte röra sig och inte tala, viskade han.
Det var ingen fara för att Charlotte skulle locka den
sjuka att tala. Något klämde till om strupen på henne i
samma ögonblick, som hon kom in i rummet. Hon kämpade
för att få luft och slippa gråta.
Doktorinnans förmak var ett litet, kalt rum, där hon hade
stående en björkmöbel, som hon hade ärvt från hemmet.
Den bestod av en soffa, ett divansbord, två länstolar, två
små fönsterbord och sex mindre stolar. Allt detta var vackra,
gammaldags saker, men som ingenting mer fanns i rummet,
varken en mattbit på golvet eller en blomkruka i fönstret,
hade det alltid förefallit Charlotte ytterligt tråkigt. Vid sina
besök hos systern hade hon pinats av att sitta där, men det
hade inte hjälpt henne. Systern hade aldrig släppt in henne
i något av de andra rummen. Charlotte misstänkte, att
Marie-Louise hade det mycket fattigt och tarvligt inne
i våningen och att det var fördenskull, som hon inte fick
komma längre.
Läkare brukade annars vara välbärgat folk, men Romelius,
som jämt satt och drack på gästgivargården, förtjänade väl
så gott som ingenting och lät hustru och barn leva i nöd
och försakelse. Det var lätt att förstå, att doktorinnan, som
älskade sin man och inte ville, att systern skulle klandra
honom, hade hållit denna på ett visst avstånd och inte
tilllåtit henne att få en förtrolig inblick i förhållandena.
Nu, då Charlotte såg, att doktorinnan, så sjuk och eländig,
som hon var, ändå tog emot henne i förmaket, blev hon
mycket rörd. Det var för mannens skull. Hon tänkte alltjämt
på att skydda honom.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
