Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Äventyret slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u8
" henning berger
— Trappan är ju stängd, morrade lakejen.
— Ja, tack, fortsatte Boy, men här är ingen eld lös;
däremot har ni visst en skruv lös, kära Bastien, och
när grevinnan får höra om era takbesök, fruktar jag
att — rentut sagt — också fan blir lös. Vill ni inte
försvinna så fort som möjligt...
— Ditt lilla svarta djur, muttrade Bastien, kom ned
på gården så skall jag bleka dig! -
Det var icke utan, att Boy visade tendenser att
efterkomma denna uppmaning, och jag fann det på
tiden träda emellan. Jag sade högt:
— Gå ned, karl, och stör mig icke vidare! Det är
första gången jag hört en dövstum tala. Ge er i väg,
skojare!
Jag skuffade in Boy och slog igen fönstret så
rutorna skallrade. Minnet av frukostkomedien kom mig
att skälva på målet.
— Är den där saten dövstum? skrek jag till
mu-latten.
— Dövstum? Nej, herre, åtminstone inte just nu!
Pojken hade en glimt tjuvgamäng i ögonvrån och
såg stryktäck ut, men jag behärskade mig.
Det duger inte, tänkte Jag, men i morgon vill jag
ha korten på bordet eller också reser jag...
Jag anade icke i ögonblicket, hur jag sannsiade för
mig själv.
— Han har kommit orangerivägen, sade Boy, som
alltjämt höll utkik, tänk att jag inte kom ihåg den
luckan!
Han drog igen gardinerna, i det han avslutade
observationen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
