- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

3 Knepet med katten, ringen och clownen

Jag har fångat honom, tänkte Benbé. Min förslagenhet har firat en första seger och nu gäller det att utnyttja den på ett finurligt sätt. Jag antar att jag måste fjäska, belevat men målmedvetet. Inte stoppa tummen i mun, Benbé, inte vara blyg! Din begåvning ligger åt det skojaraktiga hållet -

Och han sa:

Stig in, mr Tracbac, och känn er hemmastadd. För mig är det en stor ära, det försäkrar jag er vare sig ni tror mig eller ej.

Han tog sin fars kusin i högra armbågen och förde honom artigt men bestämt in i sitt rum. Här finns en bra gungstol, sa han och trugade ned gästen.

Den berömde artistens uppsyn var något förvirrad - än blickade han mot dörren, än mot fönstret som om han verkligen känt sig infångad. Benbé klappade honom vänligt på axeln.

Ni är hos en vän och frände, sa han lugnande, väl vetande att stora artisters nerver måste behandlas särskilt milt. Ingenting obehagligt kan hända er.

Jag är inte alldeles säker på det, mumlade Tracbac. Eljes skulle jag kommit tidigare. Ni har kanske väntat på mig?

Jag har väntat och längtat, medgav Benbé sanningsenligt. Jag har på känn att ni kommer att bli av allra största betydelse för mig. En pojke i min belägenhet får haka sig fast, var han kan. Jag skulle vara stolt att få kalla er onkel eller kusin eller bara du, rätt och slätt. Men å andra sidan, tillade han hastigt och med plötsligt äckel åt sitt föraktliga fjäsk, å andra sidan kan det vara mig totalt egalt. Jag står inte efter det. Hur mår vår katt? Tycker ni om den?

Ännu har jag inte hunnit fästa mig vid den, svarade Tracbac beskedligt. Men det är en särdeles vacker katt, skulle jag förmoda. Det förefaller vara en sån katt som jag önskat mig -

Benbé blev förargad. Naturligtvis hade inte clownen önskat sig någon katt. Kattposten var givetvis avsedd att verka skrattretande och uppseendeväckande. Man får lov att slå på trumma och gå på händerna! För sjutton hakar - en clown bör väl ha sinne för skämt - vem eljes?

Han kastade till honom en bunt cigarretter. Emellertid erinrade han sig fjäskandet och skyndade att skänka eld. Han tog sats och krumbuktade efter fattig förmåga:

Tänka sig bara en sån himla ära för mig. Jag tänder Jac Tracbacs cigarrett. Jag antar att åtskilligt gott folk skulle avundas mig. Tja, det är ett konstigt land. Folk tycker om fånigheter. Därhemma är ni vansinnigt populär. Tidningarna offrar spalter på er. En första klassens Nobelgubbe får inte tiondelen. Medge att det är rakt upp i natten? Folk höjer er till skyarna och några meter till. Sällan ser man något så triroligt som Jac Tracbac.

Triroligt, upprepade clownen och nickade förtjust. Ja, jag minns att vi som barn använde det ordet om dumma och löjliga personer.

Och han upprepade leende: - triroligt - triroligt -

Benbé tänkte: Det är tråkigt att mitt humör ska vara grumligt just i dag. Jag fjäskar men jag fjäskar ojämnt. Mitt sätt är mindre vinnande. För resten måste jag snart gå rakt på sak. Fast finurligt, förstår sig.

Han sa: Låt oss nu tala om kära släkten. Jag antar att det är åtskilligt ni vill veta - ?

Clownen svarade lakoniskt: Ingenting.

Ingenting? upprepade Benbé och hostade rök som om han fått ett kraftigt slag i maggropen. I-hing-hingenting? Är ni säker på det?

Alldeles säker, bekräftade clownen. Släkten intresserar mig inte ett spår.

Jo, det fattades bara det, utbrast Benbé mer naivt än belevat. Vad hade jag då här att göra? Så långt jag kan minnas tillbaka har vi Borckar sagt: Där går han långt borta i Amerika och tänker på oss. Han skäms att skriva därför att det var ju lite tråkigt med den där historien - ja, ni vet vad jag menar.

Tja, sa Tracbac urskuldande, vanligen är det så att man här ute får annat att tänka på. Man glömmer varför man kommit.

Naturligtvis, medgav Benbé men skakade ogillande på huvudet. Han hade mycket fasta moraliska föreställningar. En pojke som snattat och rymt borde titt och tätt sända ångerfulla och sorgsna tankar till hemmet. Han sa buttert:

Under den sista halvtimmen har ni inte tagit blicken för en sekund från mitt kära, jovialiska borckska anlete. Ni har frossat i gamla minnen. Så är det med den saken -

Clownens lugna, trötta ögon tycktes göra en värdering av Benbé. Så slöt han ögonen och skakade på huvudet. Benbé sa:

Den där huvudskakningen plus ert förnäma sätt tillplattar mig totalt. Det har jag för allt mitt fjäsk och mina geniala kattidéer.

Reste ni hit ut för att träffa mig? frågade clownen hastigt och med ett visst intresse i rösten. Benbé slog föraktfullt ifrån sig.

Å nej då, nej då! Inbilla er ingenting! Uppriktigt sagt så hade jag nästan glömt er. Men i Frisco fick jag en uppenbarelse - kalla det vidskepelse eller vad ni vill. Det hände på en bank. Jag upptäckte att mitt kreditiv tagit slut -

Och det förde tanken till mig? För att vara vidskepelse är det lite underligt -

Nej, det var inte så! försäkrade Benbé ivrigt. Det var någonting som kom mig att tänka på farmor. Hon skred fram över molnen, kan jag säga, och vid gummans förklädsband hängde ni, Lill-Nathan Borck, gummans kelegris -

Å, på det sättet, mumlade clownen och nickade.

Men ni vill kanske påstå, fortsatte Benbé med mycken spydighet i rösten, ni vill kanske påstå att ni glömt farmor också? Är det så, har jag verkligen vänt mig till galen person och jag kunde ha besparat mig kattstölder och andra finurligheter -

Tracbac slöt åter ögonen och lät stolen sakta gunga. För första gången såg Benbé sin berömde frändes leende. Det började med trumpet putande läppar som långsamt smalnade och drogs ut på längden. Å, du milde, tänkte Benbé, det är ju ett äkta, patenterat clownflin.

Tracbac sa: Glömt? Farmor? Den tanken förefaller mig mycket absurd. Henne glömmer jag nog inte. Jag var grymt rädd för farmor.

Rädd! upprepade Benbé häftigt. Tillåt att jag sätter mig! Jaså, ni var rädd för gumman. Hör nu ni, det där har ni fått alldeles om bakfoten. Minnet sviker er totalt. Varenda Borck kan tala om för er att ni var tokig i farmor. Ni älskade henne.

Visst det, medgav Tracbac. Jag höll av henne. Men det ena förskjuter inte det andra. Utan farmors mäktiga beskydd hade jag haft det svårt. Hon höll sin hand över mig. Gott och väl. Men det var också en fruktansvärd hand. Oj, oj, oj, vad den gumman kunde skrämma mig - oj, oj, oj -

Klangen i clownens stämma misshagade Benbé; där fanns en blandning av skrämsel och njutning, som verkade obehaglig. Han muttrade:

Det tycks ha smakat er; ni skiner som en salig vid blotta minnet.

Tracbac rynkade pannan. Han svarade torrt och snävt:

Det är inte ovanligt att barn fäster sig särskilt starkt vid en sträng far eller mor eller farmor. Idel godhet glöms. Det är min erfarenhet.

Benbé tänkte: Här sitter jag och lyssnar till dumheter i stället för att regelrätt tigga. Man borde lära sig tigga i skolan. Förr eller senare kommer lite var i behov av konsten på ett eller annat sätt. Kunna latin är ingenting mot att kunna tigga. Han sa:

Jag sitter här och grubblar över ett spörsmål som ni kanske kan besvara åtminstone till hälften: Vilket kan anses svårast - att vigga av en rik släkting, som inte vill förstå att man viggar, eller att bli viggad av en fattig släkting som förstår att man inte vill förstå? Har ni glömt katten och vad katten tillhörer?

Det är sant, det är sant, mumlade Tracbac ivrigt och grävde i sina vida, djupa fickor. Han tog fram en liten ask och ett brev.

Där har vi tiggarbrevet, anmärkte Benbé med tillfredsställelse. Ni undrar kanske över kattens uppgift? Kattens uppgift var att få er att undra. Hade jag haft råd, skulle jag sänt en elefant. Det gäller att slå på trumma.

O ja, o ja, mumlade clownen. När jag var i er ålder eller något yngre stod jag utanför tältet och slog på trumma. Jag kan traktera instrumentet -

Men vad det här brevet angår, fortsatte han allvarligt, kan man inte kalla det tiggarbrev. Ni skriver att ni sänder mig farmors ring - eller rättare sagt en ring med farmors hår. Ni skriver att ni gärna skulle vilja skänka mig den, men att era ekonomiska omständigheter tvingar er att sälja. Och ni ser helst att jag köper -

Vem håken skulle eljes göra det? undrade Benbé vresigt. Förstår ni inte ännu att jag ockrar på er släktkärlek?

Vidare, fortsatte Tracbac utan att låtsa om inpasset, vidare påpekar ni uttryckligen ringens obetydliga materiella värde -

Jag uppskattar det till åtta dollar femtio cent, tillkännagav säljaren fundersamt.

Materiella värdet har härvidlag ingen betydelse. Från min synpunkt sett är emellertid det hela en ren affär -

Från min synpunkt sett, genmälte hans unge frände lugnt, är det hela en smutsig affär. Ni kan tänka att jag blev ängslig, då ni antydde att ni inte älskade släkten. Vad vill ni väl? Nöden har ingen lag.

Tracbac reste sig och betraktade sin frände genom smala ögonspringor, han fingrade oroligt på brev och ask, som om han med fingertopparna velat pröva deras värde. Han sa:

När allt kommer omkring är det kanske ett skämt bara. Ni vill driva med mig. Inte något särdeles fint skämt - men ändå - bättre så -

Bättre så? upprepade Benbé kärvt. Bättre för er kanske. Jag har inte råd att hitta på såna här spratt och upptåg gratis.

Och Benbé tänkte: Nu är kanadensiskan välkommen med isvatten. Hon får sno sig om hon vill se skymten av den store Tracbac.

Clownen hade i själva verket tagit några långa steg mot dörren. Emellertid vände han, villrådig och underligt upphetsad. Han började kila av och an i rummet på detta snubblande, skrämda, råttliknande, "triroliga" sätt som otaliga stormande applåder belönat. Han talade lågmält:

Benjamin Borck, vi får göra ett slut på det här. Själva ringaffären kunde jag ha klarat per brev eller bud men jag hade kommit på den idén att anförtro er ett uppdrag av vikt. Nå - nu återstår i alla händelser endast ringaffären. Även den har gjort mig en smula tveksam. Men ni är ju inte min son, jag har inte något ansvar för ert uppförande.

Åter funderade han några ögonblick och trevade på asken. Han sa: Benjamin, såg ni nånsin farmor?

Benbé skakade på huvudet. Gumman hade dött året innan han föddes. För honom var hon endast ett familjebegrepp och märklig kanske mest därför att hon var den enda som rymlingen Jac Tracbac hållit av.

Under sådana förhållanden, fortsatte clownen och stirrade i golvet, kan ringen inte ha särdeles stort värde för er. Jag bevarar i mitt hem några minnen av min familj. Det här blir ytterligare ett och på sätt och vis mycket representativt som sådant. Alltså köper jag ringen.

Benbé, den förhärdade slyngeln, drog häftigt in andan genom sammanknipna näsborrar. Det ljöd nästan som en snyftning och var kanske någonting ditåt fast han lyckades hålla ögonen anständigt torra. Han var en helt ung man, han hade haft en sträng och god mor och de krångliga, oregelbundna verben tigga, bluffa, skoja hade inte ingått i hans examen. Han sa med en viss grötighet i stämman:

Hör nu ni, mr Tracbac, om ni inte är ovanligt korkad borde ni förstå att jag sände er ring och katt och hela fallerallan för att på ett fint och säkert sätt komma till tals med er -

Plötsligt och blixtklart kom ett vredesutbrott från clownen som beskedligt svalt oförskämdheter.

Prat, bara prat! Ni har kommit till tals med mig, pojke! Och vad har ni sagt mig? Dumheter, fräckheter! Ingenting annat.

På en halv sekund slog han så ned tonen och fortsatte helt beskedligt: Jag köper ringen. Men jag är alltjämt lite tveksam. Det är i alla fall kinkigt och obehagligt att sammanblanda pengar och känslosaker. Å andra sidan förstår jag ju att ni inte har mycket med farmor att skaffa - ur känslosynpunkt sett. Svårigheten blir blott att bestämma priset. Vad har ni tänkt er?

Benbé hade återfått gäddkäften. Gallan sjöd. Det är beskt att lida förödmjukelser om man själv bär skulden. Emellertid gäller det här i livet att hålla god min, vara fräck och kavat och något cynisk i sin manliga själ - hur barnslig den än må vara. Den unge mannen strök eftertänksamt symbolen för sin manlighet, skäggtofsen, och spelade framgångsrikt den fundersamme säljaren.

Låt mig se - det är inte lätt att värdera - ni har rätt i det - värdera en sån här sak - farmors hår - kära gamla farmor - är det för mycket med hundratusen?

Äntligen tycktes Tracbac övertygad att ynglingen drev med honom. Benbés uppträdande var inte särdeles lättförklarligt. Å ena sidan kunde han vänta sig någon hjälp av släktingen och hade vidtagit åtskilliga konstbesynnerliga anstalter för att åtminstone komma till tals med honom, å andra sidan gjorde han nu - när han lyckats i sitt syfte - allt för att gå vinsten förlustig. I själva verket stred inom honom ett högst naturligt hjälpbehov med åtskilliga fördomar eller rättskänsla, hur man nu vill se saken. Denna tvedräkt är i vår tid vanligare än förr. Gloriösa och glorifierade exempel manar ungdomen att slå rekord i fiffighet enkannerligen på det ekonomiska området. Rätt är rätt, naturligtvis, men är det alltid rätt att handla rätt? Hos Benbé kämpade den gamla Längsällska moralen med nyare riktningar, som det moderna livet självt tycktes prisa genom några sina heroer och matadorer.

Nu inträdde kanadensiskan bärande en bricka med isvatten och cocktails. Hennes humör var inte som Benbés grumligt men det var livligt.

Hon hade samvetsgrant lyssnat vid den papptunna väggen utan att förstå ett ord av de båda herrarnas språk. Ett misslyckat lyssnande är farligt för en kvinna med temperament, fantasi och ansvarskänsla. De talandes tonfall var stundom upprörda och hon tyckte sig ibland förstå att "hennes pojke" var mopsig mot den store clownen - då lyfte hon två fingrar och hytte häftigt i luften. Andra ögonblick tyckte hon sig i Tracbacs röst finna uttryck av högfärd, kitslighet och fräckhet - då satte hon de knutna händerna i sidorna så hårt att de tycktes pressa ett övermått av blod upp i kinderna. Slutligen uthärdade hon inte dessa växlande sinnesstämningar, ordnade hastigt sin bricka och steg in.

Hon hälsade den hövligt bugande clownen med en tämligen kort nick och bad honom ursäkta att han lämnats ensam med en ohyfsad pojke. Därefter vände hon sig tyst mot den upphetsade ynglingen, stack två fingrar innanför hans krage och övertygade sig om att han inte hade feber. Åter vände hon sig mot den store Tracbac och förklarade att hon betraktade denna dagen som den ärorikaste och intressantaste i hennes liv då hon under sitt tak mottog en av staternas största män. Hon tillade:

Men Jac Tracbac, hur storartat urkomisk ni än är - och jag brukar ligga sjuk av skratt två dygn sen jag sett er - hur urkomisk ni än är, måste ni dock betänka att detta livet inte bara är nojs och clownerier. Även en pajas har plikter som människa och kristen och hur uppfyller ni era? Har ni visat er som en god släkting mot den här stackars gossen, som snart kommer att gå under därför att han är för stursk att äta av min goda mat, som han inte kan betala. Ni borde blygas, Jac Tracbac, och skulle den här gossen förfalla så kommer åtminstone inte jag att gå på bio, när ert namn står på affischen, det kan ni sätta er på. Och vidare vill jag säga er -

Nu ingriper brandkåren, yttrade Benbé lugnt och bjöd artigt men bestämt den stolta damen sin arm. Kanadensiskan log plötsligt helt älskvärt mot den förbryllade clownen och yttrade:

Glöm inte att detta är den stoltaste dagen i mitt liv, mr Tracbac.

Sedan följde hon med en graciös böjning på den guldfjuniga nacken sin riddare. Vad de båda sa varandra i köket, saknar betydelse. Efter några minuter återvände Benbé skyndsamt till sitt rum. Tracbac hade begagnat minuterna väl och avlägsnat sig. Benbé kände i förstone lättnad, snart blev han snopen. All hans fiffighet hade varit förgäves, den store, svårfångade släktingen hade glidit honom ur händerna. Han sa till sig själv: Jag duger inte till det finurliga. Jag är nog en samvetslös skälm men så snart det kommer till kritan blir jag blyg och blir jag blyg så blir jag arg och sen är det förkylt. En verklig skälm får aldrig bli arg.

Han tömde ett glas isvatten och funderade, han tömde en cocktail och funderade, därefter tog han ett litet papper, som låg på brickan och för några sekunder upphörde han att fundera. Papperet var en check på åttatusenfemhundraåtta dollar femtio cent.

Han förstod att Tracbac med den stora summan framför allt velat köpa sig fri från en nödställd anförvant men just detta eggade honom till nya ansträngningar i den specifikt finurliga riktning, som slingrar fram mellan tvenne moraler. Den ena moralen hindrade honom från att grovt bedraga eller stjäla - inte ens inför svältdöden skulle Benbé ha tagit ut checkens belopp. Den andra moralen förbjöd honom inte mindre strängt att försumma sin chans. Vår starkt opportunistiska tid har i sin katekes bland de allra första buden upptagit detta: försumma ej din chans. Benbé med det dyrbara papperet i sin hand smålog och sa för sig själv: En sån clown, en sån upptågsmakare i alla fall. Jag sa att ringen var värd åtta och femtio -

Han måste gå ut i köket och lätta sitt hjärta.

Mrs Canadian, sa han, jag har sålt den där ringen som jag talte om. Han betalade åttatusenfemhundraåtta dollars.

Han räckte henne checken. Hon tog och läste och läste om igen. Så kliade hon sig i håret med gaffeln - det var mycket opassande men i full överensstämmelse med hennes själstillstånd. Hon utbrast:

Å bevare mig väl, en sån ring! Varför fick jag aldrig se den?

Därför att jag sände den till Tracbac samma dag jag köpt den i en lumpbod i Los Angeles. Jag gav åtta och femtio. Vacker vinst.

Han gick ut på gatan och strövade under palmerna upp och ned kors och tvärs genom labyrinten av snörräta asfaltvägar. En obetydlig liten sak förstärkte plötsligt den redan starka tankecirkeln kring clownen. Som han gick där med händerna djupt nedstuckna i fickorna, gled den vänstra handen ned genom fickans trasiga foder - han bar just samma kostym som på Sanna - och på fickans botten fann han ett litet paket i vitt papper. Han erinrade sig att det måste vara samma paket, som kusin Sanna-Sanna smusslat dit med löfte att inte öppnas förrän i Amerika. Med ett tankspritt leende tog han bort det vackra röda band som flickan knutit kring papperet med hans namn. Vad var nu detta för en liten kärleksgåva? Emellertid fanns under första papperet ett andra och på det stod skrivet:

Till Jonathan Borck -

Åhå, tänkte Benbé och småskrattade. Presenten var inte till stackars Ben utan till Store Nathan.

Han vände det lilla paketet och fann på baksidan skrivet:

"att sändas honom efter min död".

Han tänkte: en sån överspänd flickunge -

En sak slog honom: utanskriften på det yttre papperet med hans eget namn var inte skrivet av samma hand som tecknat clownens.


Project Runeberg, Thu Dec 28 21:43:36 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free