Det kan vara svårt med hårdagade barn men det är i alla fall ett intet mot de alltför lättuktade. Sanna-Sanna, nittonåringen, var till exempel i jämförelse med sin två år äldre syster en fullkomlig barnunge, därtill en sjuklig barnunge med ständigt överspänd fantasi och konstiga nycker. Hon var kusligt lättuktad trots all sin nyckfullhet. Fader Längsäll, som ständigt bemödade sig att tillrättavisa flickan med så lätta ord, som hans rättframma men beskedliga sinne kunde hitta, måste hart när för jämnan ångra minsta upptuktelse. Fru Lillemor var i det hänseendet vida mindre ömskinnad än sin store, grove man.
Den beskedliga och i godmodig ton framförda banna, som den uppskärrade flickan fick samma dag Benbé anlände, fick en, som det kan tyckas, synnerligen god verkan. Sanna-Sanna blev efter den betan blidare, mindre nyckfull, mer tjänstvillig och lättregerlig än förut, ljus till lynnet, sansad och foglig. Bättre resultat av sin tuktan borde en klok far ej kunna begära men fader Längsäll var kanske på något sätt överklok - i alla händelser var han ingalunda belåten. Han skämtade med sin "änglalika flicka" (och hon gick verkligen omkring som en guds ängel, leende och vänlig), han brydde henne för pastorsadjunkten, som lämnat Ekersta och en gång i veckan skrev ett brev till sin hemliga lika punktligt och samvetsgrant som han skrev söndagens predikan. Han försökte reta den lättretliga genom att kalla henne "vår sanna lilla Sanna-Sanna som sannerligen är sann" - och andra svåra begabbelser, men förgäves: flickan log road eller milt överseende. Fader Längsäll var icke nöjd och hade kanske skäl. Då en så obetydlig orsak har en så pass genomgripande verkan, kan man vara viss om att någonting annat, okänt och kanske skadligt medverkat. Längsäll muttrade: Ja, det ser nog bra ut, det där lugna lynnet, men det är frostbitet, det är vad det är.
Om sålunda den ena flickan oroade honom genom sin undfallenhet, så retade honom den andra genom sin fräckhet. Han sa verkligen fräckhet, fast han möjligen vid närmare betänkande skulle visat sig villig att välja ett något mildare ord. Fröken Caroline och herr Benbé hade råkat in i det stadium av halvhemlig förlovning, som är så påfrestande för omgivningens nerver. Längsäll sa: När man i alla fall faktiskt vet att de där båda ungnöten inte gör annat än går omkring och nosar varann på mularna, så behöver de sannerligen inte sticka i väg som bromsbitna, därför att en hygglig människa råkat komma i närheten. Han påstod sig aldrig i livet ha förstått kärlekens ljuva hemlighetsmakeri men det är ju tänkbart att han missminde sig. För resten led han antagligen av den faderliga svartsjuka, som bland svartsjukans många former kanske är den på en gång oskyldigaste och mest ofrånkomliga - en sorts medelålderns själsliga mässling, så till sägandes. Hur som helst så kände han att han snart skulle "vidtaga någon åtgärd" - beträffande vem eller vad fick tills vidare bero. Han nöjde sig med att visa sin gryende beslutsamhet genom extra god aptit, kraftiga rörelser och ett mer än vanligt brummande målföre. Sanna-Sanna sa: Lilla pappa är i humör! Och därmed menade hon varken gott humör eller dåligt humör utan helt enkelt och simpelt - i humör!
Den första att vidtaga en åtgärd mot de förlovades "fräcka tjockskallighet" blev emellertid fru Lillemor. En morgon vid frukostbordet då de båda unga som vanligt med vaga fraser sökte förbereda dagens samvaro och frånvaro, yttrade hon tämligen barskt: Inte för att jag vill köra vår käre Ben från gården - å, bevare mig väl - men vi måste dock sätta oss in i att han inte kan stanna här i evighet amen. Därför tycker jag att han och Caroline bör företaga en liten, liten övning i att bära skilsmässans bitterhet. Och eftersom pappa tänker fara till stan i dag så är tillfället synnerligen lämpligt. - Jag vill bara tala om för moster, genmälte Benbé blossande och stött i kanten, att det kommer att bli mig ett stort nöje att följa morbror till stan. - Tror nog det, svarade fru Lillemor torrt, men nu blir det inte gunstig herrn utan Caroline som följer pappa till stan. Hon ska nämligen välja garner åt mig och det torde överstiga herrarnas sammanslagna förstånd. - Ja, se det gör det! medgav Längsäll beredvilligt; tilläggande: Vår ärade gäst får vara så älskvärd och nöja sig med Sanna-Sanna. - Fru Lillemor fnös och sa: Nåja, det finns ju också en annan dam på gården, fast alla ska veta att hon inte blir fjäsad av herrarna. - Nu vet du din plikt och ditt öde för i dag, Ben, mullrade Längsäll och retade sin kära hustru genom en medlidsam min.
Hans skämt träffade pricken närmare än han trodde, Benbé visste verkligen eller fick just nu på känn sin plikt och dagens öde och han fann, att morbroderns falska medlidande rätteligen borde ha varit äkta. Detta påtumanhand med fru Lillemor, som han både medvetet och omedvetet lyckats undvika, var således nu ofrånkomligt. Efter det att Sanna-Sanna förrått det lilla paketets översändande till adressaten fanns det naturligtvis ingen möjlighet att slippa från en förklaring. När därför far och dotter rest till stationen och Sanna-Sanna gått till sitt, stannade han kvar i salen, nedstämd, orolig men fast besluten att inte göra de minsta krumbukter eller undanflykter. Lyckligtvis hade fru Lillemor alldeles samma avsikt. Hon sa:
Sätt dig här vid bordet mittemot mig. Jag kommer att hålla ett litet förhör med dig och ber dig bara att inte ta någon hänsyn till mina känslor och dylikt strunt. Jag vill ha klart besked och jag vill också ha ett gott råd, om du skulle ha något att ge mig.
Hon satt vid det stora runda, nu avdukade, salsbordet och hade framför sig ett berg av olikfärgade tyglappar, som kulle repas till trasmattor. Leende sköt hon över en försvarlig hög åt Benbé och blinkade åt honom att han ock borde göra någon nytta. Benbé tänkte: Säga vad man vill, men nog är det virke i henne. Sker här en olycka, det Herren förbjude, så inte blir det hon som går under. Och plötsligt erinrade han sig clownens berättelse, att hon varit den enda i släkten som hållit ögonen klara och kalla på kära farmors begravning.
Jo, du Ben, högg hon in i tystnaden, för att gå rakt på sak och börja med det viktigaste så säg mig: har Jonathan Borck sänt mig någon hälsning - någonting, som du kanske funnit svårt att framföra?
Benbé hade tagit sitt parti och svarade mekaniskt samvetsgrant som ett vittne vid domstol:
Han anförtrodde mig ett väldigt kinkigt uppdrag. Han vill att Sanna ska komma till honom, som jag antar för alltid eller åtminstone för längre tid.
Fru Lillemor nickade lugnt, att hon begrep, men Benbé såg att hennes mun plötsligt fick samma ålderslappa uttryck som den gången då den exalterade flickan bekände stölden av paketet.
Hon sa:
Nå ja, det var ungefär det svåraste uppdrag han kunde hitta på att anförtro dig. För att nu inte tala om mig. Så jag märker att han inte blivit sig olik. För resten anade jag nog det värsta, när jag hörde dig tala om hans bedrövliga liv och ensamhet och när flickan berättade om handsken. Jag kan säga dig, att det där paketet hade jag visserligen inte glömt men jag hade inte heller öppnat den där lilla lådan på åratal. Sannas bekännelse kom som en fullständig överraskning. Jag visste inte att paketet var borta och än mindre kunde jag ana att det burits fram.
Hon teg några ögonblick, fortsatte lika lugnt och smått nyfiket:
Vad sa han, nar han fick det?
Benbé rodnade och bestod sig några ögonblicks eftertanke innan han svarade:
Först sa han just ingenting, men när han sen kommit på den här idén beträffande Sanna, blev han naturligtvis tvungen att berätta så pass att jag - nå ja, att jag skulle fatta sammanhanget -
Naturligtvis, mumlade fru Lillemor, och i det hon tog en ny trasa och började repa den, fortsatte hon:
Sammanhanget är för resten inte så lätt att fatta. Jag vet det kanske bäst själv. Dragningskraften mellan två människor kan vara konstig ibland. Nå ja - inflickade hon med ett muntert leende som nästan skrämde Benbé - jag menar ju inte den sorten, som tycks existera mellan dig och Caroline - den är gud ske pris lättfattlig. Men det finns andra sorter. Jag har ju haft anledning att fundera över saken. Jag tror till exempel inte att beundran för en man, en hjälte, är särdeles farlig för oss kvinnor eller många av oss - i det här hänseendet. Å nej, en man, som vi verkligen beundrar, kan vi nog hålla på vederbörligt avstånd - om vi nu eljes har skäl till det. Vi har kanske på känn att vår beundran skulle svalna skamligt. Nej, det finns annat som är betänkligt värre: två delar medlidande och en del purt förakt, till exempel. Det är en farlig blandning. Och det är kanske orsaken till att det sätts så många sjukliga och undermåliga barn till världen.
Benbés tanke gick ofrivilligt till flickan Sanna och åter hart när skrämdes han av röstens kyliga lugn.
Fru Lillemor fortsatte:
Ja, min käre Ben, så var det i alla händelser den gången. Två delar medlidande och en del förakt. Du får inte missförstå, vad jag menar med förakt. Jonathan var och är väl ännu trots alla konstigheter en präktig och god människa. Det är inte förståndsförakt jag menar utan snarare känsloförakt. En fräckt frisk människa, som jag alltid har varit, hyser en sorts förakt för sjuklingar - det kan inte hjälpas, det, hur okristligt det än må låta. Och jag - tillfogade hon åter med sitt lugna leende - jag är inte ens kristen, jag är ateist rätt och slätt och det har jag varit så långt jag minns. Jag kan inte som Längsäll brottas med min gud. Jag har bara mig själv att kämpa med och det är kanske stundom värre.
Så förhåller det sig med mitt förakt för Jonathan. Kanske bidrog också hans yrke. Jag i min småborgerlighet har inte sinne för det fina i kråksången. När Längsäll drar åstad med sina oxar, då tycker jag mig se en karl. Artister och många andra sorter - nå ja, visst kan jag finna dem intressanta och märkvärdiga och underhållande, men därvid stannar det också. Desto konstigare kan tyckas, hur jag betedde mig den gången, men jag tror att det är som jag säger: vi kvinnor har svårt att inte ta oss an en man, som vi föraktar och samtidigt ömkar. Kanske är det vårt erbarmliga kvinnliga högmod som spelar oss ett fult spratt. En karl, som behöver oss - oj, oj, oj, vad det smakar högfärden. För resten, även sunda, starka män tycks inte riktigt lita på sina goda egenskapers tjusningskraft - ser man inte hur de gör sig små, när de ska fria, de är ingenting värda: de kan inte leva utan oss, räcker vi dem inte lilla, vackra handen så kommer de att stappla gruvliga på livets vådliga stig. Äsch! Boss alltsamman! Då tycker jag bättre om Längsälls frieri, han sa, den buffeln: Ja, förhasta dig nu inte, Lillemor, för nog kan jag reda mig utan dig, det kan du lita på -
Hon kastade huvudet bakåt och brast i ett klingande skratt, som till och med smittade den nedstämde Benbé.
Å ja, fortsatte hon och torkade skrattårarna med en sidentrasa, jag vet ju inte hur det förhåller sig med de där ödmjuka friarna - kanske ler de bak ryggen på oss och det må i så fall vara oss väl unnat. Men de verkligt ödmjuka, de som har skäl att vara det, just de är farliga för obevakade hjärtan och bevakade med för resten. Jag vet det. Nå, du är ju inte någon liten oerfaren flicka, Ben, och det kan tyckas överflödigt att jag sitter här och trakterar dig med en mogen kvinnas tankar och erfarenheter. Men det är kanske strängt taget inte heller det jag gör. Förr eller senare börjar man söka förklara sina handlingar och grunna ut verkliga orsaken till den och till den. Det faller sig inte så lätt men det ska ske, om man eljes sätter något värde på livet. Folk säger: en handling - nå, den kan strykas över och glömmas ifall den generar. Oj, oj, oj, en handling släpper aldrig sitt tag. Jag skulle ha lust att sätta upp en småbarnsskola och säga ungarna: Gör vad er lyster, men kom ihåg att gjort är gjort. Det givs ingen förlåtelse. Tänk er för. Det blir kanske eftertankens kranka blekhet. Nå, så gå omkring och var blek då - men inte feg. Det finns inte något avskrivningskonto varken i himmelen eller på jorden. Inte ens Vår Herre, som är Längsälls förtrogne, kan preskribera skulder. Långt mindre vi själva. Den där utvägen som en skald rekommenderat att förlåta oss själva och varda marterna loss - det är fegt och meningslöst sludder. Jag vet det själv.
Detta "jag vet det själv" kom som en snärt, ett lätt men energiskt klubbslag ungefär som då en mötesordförande konstaterar ett faktum och fastklubbar ett beslut.
Hon fortsatte i sin vanliga ton som för resten blott obetydligt skiftat klang eller styrka:
För att nu återvända till själva saken, så måste jag erkänna att jag har mycket svårt att se klart i den. Vad ska vara rätt och vad ska vara orätt? Och med rätt menar jag då bara: hur ska man bära sig åt för att göra minsta möjliga skada - jag vågar knappt säga: största möjliga gagn? En sida av saken, som inte får förbises vare sig man finner det cyniskt eller ej, är den ekonomiska. Längsäll och jag kommer inte att lämna mycket efter oss och stackars Sanna med sin sjuklighet och sitt konstiga humör har inte stora utsikter att vare sig försörja sig själv eller bli försörjd av någon annan. Rik blir hon ju där borta. Och naturligtvis kommer Jonathan att bli vad man kallar snäll mot henne - det tvivlar jag inte på - så pass känner jag honom. Faran är väl snarare att han skämmer bort henne. Eller att hennes nya omgivning kommer att göra narr av henne.
Hon funderade ett slag, så småskrattade hon och sa:
Du får medge, Ben, att det finns bra lite rättvisa och förnuft här i världen. Lite konstiga är de ju båda två och inte annat än jag kan förstå av dina berättelser varandra bra nog lika. Nå ja - hans konstighet har gjort honom till ett snille, visserligen bara ett cirkussnille - men i alla fall. Den har inbragt honom ära och guld i massa. Och hon lilla stackare - vad ska det egentligen bli av henne, när vi en gång är borta? Folk är inte snälla mot henne och förmår kanske inte vara det. Så är det ju - sjuka kycklingar ska hackas ihjäl. Det är rätt svårt ibland, ska jag säga dig, att hindra tanklösa eller elaka människor från att behandla henne som rogdocka. Och svårare blir det för vart år som går. Så länge hon var barn kunde det ju finnas någonting skämtsamt i upptågen och narrit - nu blir det uteslutande pinsamt. Nej, rättvisa och förnuft är det skralt med. Längsäll, som hoppas på himlen, han tycker att allt är tämligen gott på jordenom, men jag stackare som inte tror på himlen, jag finner mig inte heller till rätta på jorden. Det är då sannerligen att vara vanlottad.
Så är det ju en annan sak, fortsatte hon efter en tankepaus, en annan sak som talar för att låta henne resa. Man säger ju: blod är tjockare än vatten, blodets röst med mera sådant. Uppriktigt sagt tror jag inte så värst mycket på det där talet men jag är ju inte allvetande och kanske ligger det någonting i det. Jag tror i alla fall mer på någonting annat - tror eller hoppas: två människor som hon och han - två människor som av naturen dömts att vara mycket ensamma, skulle de inte kunna fatta tillgivenhet för varandra och bli varandra till glädje och gagn? Se där, vad jag tycker är den viktigaste punkten. Vem här om jag undantar de allra närmaste bryr sig om stackars Sanna-Sanna? Ingen. Och vem - den store Jac Tracbac får ursäkta mig det - vem bryr sig i grund och botten om honom? Nå ja, det vet jag ju inte men jag har mina tvivelsmål. Ur den synpunkten sett skulle jag vilja instämma med ordet: Vad Gud har förenat skola människor icke skilja.
Hon vaggade sakta av och an och mumlade, nu med djupt bekymrad min: Ja, den som bara visste - vem vet, vem vet - vad som ska vara rätt och bra, rätt och bra - och hur det ska gå till - ?
De sista orden väckte hos Benbé en slumrande undran och en förvåning över att hon ännu ej med ett ord berört den i hans tycke svåraste punkten i problemet. Han kvävde sin blyghet och sa:
Säg - det som bleve svårast - det vore väl ändå att förklara Sannas resa för morbror? Tracbac tänkte så själv, han sa: det är kanske alldeles omöjligt och då förfaller alltsamman. Lillemor får avgöra.
Hon smålog och sa: Ja, det är allt bra bekvämt att säga: Lillemor får avgöra -
Jo, jo, fortsatte hon efter ett ögonblick med en egendomlig, tung och trött trygghet i rösten, jo, jo, min gosse, nog blir det en svår sak, svår för honom och svår för mig. Men ser du - det blir i alla händelser vår sak - och den får inte ha något inflytande på hennes.
Nå ja, min käre. Ben, fortsatte hon i vanlig ton, nu har vi fått tala ut och det är huvudsaken. Jag vet åtminstone på ett ungefär hur landet ligger. Jag behöver nog åtskilliga dar till att fundera och dem får du väl kosta på mig och kostar du dem inte på mig så vill du kanske godhetsfullt offra dem på Caroline. För resten - mens jag nu har förmånen att vara ensam om gunstig herrn så kan du gärna berätta lite mera om Jonathan eller snarare om förhållandena och hans närmaste omgivning. Vad är det egentligen för människor? Är det något så när hyggligt folk?
Benbé berättade och han glömde inte att enligt Tracbacs uttryckliga uppmaning förklara att han levde ett mycket sedesamt och ordnat liv. Fru Lillemor lyssnade men så småningom alltmera förströdd som om hon haft någonting annat i tankarna. Plötsligt sa hon småleende och lite grand förläget:
Nå, sa han eljes något om mig, han, Jonathan?
Benbé berättade det lilla han kom ihåg om begravningen, och flyttlassen med mera.
Jo, det var en sak till, sa han slutligen och småskrattade. Jo, han tyckte gubevars inte om att jag kallade moster moster. Nej, det passade honom inte. Det lät för gammalt. Han sa: Hon var så ung -
Å, sa han det? utbrast fru Lillemor och log även hon. Hon stirrade framför sig med en strålande och likväl eftertänksam blick. Tårarna började kvälla och rinna, strida. Vad är det? frågade Benbé ängslig och meningslöst, har jag sagt något som - ? - Hon skakade litet på huvudet och slöt ögonen. Huvudet sjönk i små knyckar ned mot bordet och ansiktet doldes i högen av brokiga trasor.
---I kvällningen återvände Längsäll och dottern från staden. Caroline redogjorde för sina uppköp inför modern och far Längsäll spankulerade av och an, tydligen otålig och uttråkad av detta resonemang om garner och tyger. Han var alltjämt i humör men tyvärr tycktes det luta åt den dåliga kanten. Rätt vad det var ställde han sig framför den häpna, oskyldiga dottern, satte händerna i sidan, räckte ut tungan åt henne och brummade:
Vill du bara packa dig ut härifrån! Du har faktiskt inte gjort annat än sladdrat om garner och elände hela dan. Jag är trött på den där smörjan. Ajöss, mamsell!
Caroline gick med spanska steg och näbbet i vädret som en förolämpad höna.
Men vad går det åt er? utbrast fru Lillemor, minsann tror jag inte att ni blivit stolliga allesamman -
Ja, det kan du säga, brummade Längsäll buttert, du som sitter här hela dan och repar trasor och dricker kaffe och inte har någonting att grubbla på utöver middagsmaten. Men jag! Jag ska hålla mig munter och glad i alla mina bekymmer. Vet du varför jag for till stan? Det var egentligen för att något så när i fred för fruntimmer få tänka ut och därtill skaffa mig en del underrättelser om saker och ting av vikt. Tänksamt har jag haft det, ska jag säga dig, över hövan tänksamt, tröttsamt och ledsamt.
Nå ja, fortsatte han efter några minuters tyst vandring, nu tror jag i alla fall att det är sluttänkt åtminstone för mitt vidkommande. Och hör nu på utan att dåna eller andra fula fasoner: När Benjamin i sinom tid far tillbaka till Amerika får han ta din dotter med sig. Vad säger du om det?
Hon sa ingenting. Hon noppade alltjämt på sina trasor som om hon ingenting märkligt hört, men hennes ansikte, som redan hade det första, spindelvävsfina nätet av åldersrynkor, blev alldeles gult. Längsäll betraktade henne orolig men ännu mer förvånad. Varför säger hon då ingenting? undrade han. Hon såg inte upp och det dröjde en god stund innan hon återvann ett om än lätt stammande målföre.
Ja - Längsäll - du menar - jag antar - du menar Caroline?
Vem håken skulle jag eljes mena? utbrast Längsäll förargad över denna ovanliga trögtänkthet hos hans hustru. Allvarlig, lugnare men likvisst med en smula retlighet på röstbotten, fortsatte han:
Som sagt, jag har tänkt på saken. Jag har också genom vänner och väns vänner lyckats få bekräftat att Benjamins framtidsplaner inte är rena pojkfantasier om de också tills vidare är lite lösliga. Men en viss risk får man ju alltid ta här i livet. Nå - då uppställer sig frågan: när ska det bli bröllop? Förlovade är de så det knastrar om det så åt den saken är ingenting att göra. För resten - i grund och botten har ju varken du eller jag någonting emot pojken. Alltså - icke om utan när, är frågan. Naturligtvis kunde de vänta både ett år och två. Men vad skulle det vara bra för? Ha flickan vankandes härhemma med längtansfullt hjärta - nej tack, buuuh, tack så hjärtligt, inte för min räkning, inte.
Han stannade, rätade upp sin tunga lekamen och sa med allvar och värdighet:
Jaha, min vän, nu har jag såsom varande flickans far uttalat min åsikt. Nu blir det alltså din tur. Var så god och kom med dina invändningar.
Fru Lillemor hade släppt sina lappar; hon höll huvudet lite på sned och kisade mot fönstrets kvällssol. Slutligen sa hon lågmält:
Å - jag har inte så många invändningar att komma med. Du tör väl ha rätt -
Visst katten har jag rätt, avbröt Längsäll med en något forcerad triumf i rösten. På det här sättet får de bröllopsresan och andra tokigheter gratis så till sägandes. Benjamin kan stanna här ett par månader. Antagligen bör han också resa ner till Göteborg för ytterligare rådslag med sina principaler och du får tid på dig för lite utstyrsel och husrengöring - jo, här måtte bli trevligt! - och allt sånt där. Så kan bröllopet stå någon gång mellan pingst och midsommar före slåttern. Det är som om det vore uttänkt på förhand. Min vän, kom och säg om patron Längsäll vad elakheter din hönshjärna än månde utkläcka - men si kom inte och säg att han är opraktisk, för då hugger du i sten!
Och han bröstade sig väldiga där han gick och hittade på alla möjliga fördelar och förträffligheter beträffande detta bröllop, som i själva verket låg som en tung sten på bröstkorgen. Lillemor satt med de sysslolösa fingrarna sammanknäppta, huvudet lite tillbakaböjt. Hon såg ut som en äldre kvinna, den där sitter i kyrkbänken och lyssnar halvt tankspridd till en predikan. Så ruskade hon plötsligt på huvudet som om hon vaknat upp ur en lätt slummer, hon kastade några hastiga, skygga blickar omkring sig, rätade ryggen, återtog sitt plockarbete. Hon sa:
Det är också en annan sak, Längsäll, en sak som gör att vi kanske bli ännu mer ensamma. Det är inte otänkbart att också Sanna skulle vilja följa Benjamin dit över.
Längsäll stannade.
Otänkbart? upprepade han förundrad. Vad menar du med otänkbart? Det kan naturligtvis både vara tänkbart och otänkbart. Frågan är ju först och främst om hon vill?
Ja, det är ju det jag menar, när jag uttrycker mig så, förklarade fru Lillemor otåligt. Jag kan inte säga någonting bestämt eftersom jag ännu icke talat med henne själv.
Är det då bara en gissning? sporde Längsäll ännu mera förundrad. Eller har någon annan talat med henne? Benjamin kanske?
Nej, nej, Längsäll, svarade fru Lillemor hastigt, ingen människa har talat med henne. Och det lovar jag dig, tillade hon med tyngd i orden, att ingen människa skall tala med henne utan ditt samtycke.
Mitt samtycke? mumlade Längsäll. Mitt samtycke?
Fru Lillemors goda ansikte fick ett sällsamt hårt uttryck - och sannerligen, i den stunden var hon hård - hård mot sig själv och hård mot den hon höll av. Hon sa:
Saken är den att Jonathan Borck har bett Benjamin framföra en hälsning. Han ber honom fråga dig och mig och naturligtvis Sanna huruvida inte hon kunde få komma över till honom och möjligen stanna. Han känner sig så ensam.
Av och an vandrade fader Längsäll, av och an som hans vana var men denna gång med ovanligt tysta steg. Och tysta var de båda tills han saktade farten och långsamt stannade, han stirrade ned i golvet, mumlade: Han känner sig så ensam - han känner sig så ensam -
Han lyfte huvudet och yttrade torrt:
Ja, du - det är ju en sak, som egentligen blott Sanna själv kan avgöra. Jag åtminstone kommer varken att säga från eller till -
Han stod så länge tyst och orörlig att hon, som sänkt blicken mot arbetet under det hon talade, till sist tvingades att se upp på honom. Och nu fick hon i sin tur se ett uttryck hos fader Längsäll som hon väl sällan sett i det ansiktet: ett leende, hårt, trotsigt, elakt.
Hon mumlade: Vad ler du åt?
Han svarade med stark stämma men fullständigt lugnt:
Ler jag verkligen? Det var mer än jag visste. Jag står just och tänker på att jag nog hade rätt då jag önskade bli en riktigt, riktigt from man. Jag tror att det är för mig mycket - mycket - mycket.
Han drog på orden, avslutade: mycket nödvändigt.
Åter var de tysta, en lång stund tysta tills hon började stamma hjälplöst -
Jag förstår - det är ju så det kommer för oss - för dig det kommer - kommer för oss -
Han såg på henne med en djup blick: hennes lugna, kloka ögon snurrade, vacklade i hålorna och blicken var nästan fånig, hakan hade sjunkit djupt som om hon haft svårt att andas -
Han gick hastigt fram till henne, han strök henne över kinden med handens baksida. Han sa brådskande, nästan rädd att orden skulle kväva henne:
Du menar att det kommer som en överraskning?
Hon nickade och slöt munnen. Han gick bort till fönstersmygen och stod där tyst en stund med pannan stödd mot posten. Med sitt grova pekfinger ritade han ett ord: Lillemor.
Utan att vända sig om yttrade han till sist lugnt:
Uppriktigt sagt - Lillemor - så kom det - det som du innerst syftar på - å nej - det kom icke som en överraskning.
Han tillade: Där har du - i din tur - min bekännelse.
Han gick åter bort till henne. Hennes ögon var dimmiga och slöa. Han satte sig vid bordet; de stora grova händerna dök långsamt in i högen av mjuka sidentrasor; han lät dem glida mellan fingrarna.
Han sa:
Ja, Lillemor - så skulle vi ändå till sist - bli riktigt - riktigt fattiga -
