- Project Runeberg -  En sjuttioårings minnen /
II:228

(1908) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228
EPILOG

höra mera än tre toner på en gång, hvadan det ligger
stor svårighet i stämföringen, att icke det hela
skall låta allt för tunt, tvunget och enformigt. Det
klassiska exemplet på ett sådant kompositionssätt
ha vi inom vår musiklitteratur från äldre tider i Du
Puy’s berömda trio, »Agander, Pagander och Winberg»,
som under 1850-talet sjöngs i O. D. samtidigt med
att Wennerbergs buffatrior blefvo kända. Där sågo
vi dem i deras första form, innan de i vissa fall
retuscherades för tryckning. Då hette »de tre» icke
A. B. och C., utan de hade, åtminstone i en del af
sångerna, konkreta namn, underligt nog af valloniskt
ursprung, »Mineur», »Miltopé» och »Hubenette», hvilket
särskildt gjorde sig mycket lustigt vid de tre olika
skålarna i »Gräl och väl». De tryckta sångerna äro
nio, men de tre mellersta hänga samman som tre akter i
ett litet musikdrama, och de utgöra nog också kulmen
inom denna genre. För resten äro de flesta i hög
grad roliga, såsom: »Nå, flickor, släpp in oss l»,
där tonerna så förträffligt motsvara både smeksamt
insinuerande och brutalt våld. Likaså den sprittgalna,
af öfverdådig lifslust sprutande: »Här skall valsas!»;
så äfven »Daniel», och till och med »Pirum», hvars
till fräckhet gränsande frihet i orden får sin rätta
mening genom tonernas dityrambiska »schwung».

Men de passa ej i salongen. Vid efterspelet i ett
gladt lag göra de sin rätta verkan, och de ligga,
liksom allt hvad Wennerberg skrifvit, bra för en något
omfattande röst. Det var i yngre dagar en charme att
sjunga dem tillsammans med en så musikalisk tenor
som Frithiof Rydén och en så god bas som Jacques
Kinberg. »Heu, Troja fuit!»

Detta var den humoristiska sidan af Gunnar Wennerbergs
begåfning och alstring, sådan den lefver i minnet hos
en gammal van af hans sångmö. Men jämsides med denna
strömfåra, som i spegelbild återgaf högt och lågt i
det sorglustiga gemytets skiftande lynne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crnminne/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free