Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Det gula ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det skall jag säga dig», sade hans hustru, som i samma
ögonblick kom in hastigt med stolt och lugn min. »Du har
mot min vilja tvingat mig att säga dig allt, och nu få vi
båda söka att bära det så gott vi kunna. Min man dog i
Atlanta — mitt barn överlevde honom.»
»Ditt barn!»
Hon drog fram en stor silvermedaljong från barmen. »Du
har aldrig sett den här öppen, som jag tror.»
»Jag trodde den inte kunde öppnas.»
Hon tryckte på en fjäder, medaljongen öppnades och
inuti sågo vi porträttet av en man med synnerligen vackra
och intelligenta drag, som dock buro omisskännliga spår av
hans afrikanska börd.
»Detta är John Hebron från Atlanta», sade mrs Munro,
»och en ädlare man har aldrig funnits. Jag skilde mig från
min egen ras för att gifta mig med honom, men aldrig under
hans livstid ångrade jag en enda gång denna min handling.
Det var vår olycka, om man så vill, att vårt enda barn kom
att likna hans ras snarare än min; det händer ofta i dylika
äktenskap, och min lilla Lucy är långt mörkare än hennes
far någonsin var. Men mörk eller ljus är hon ändå min egen
kära lilla flicka, sin mammas älskling.» Den lilla flickan
sprang vid dessa ord fram till henne och gömde huvudet i
moderns klänning.
»Då jag lämnade henne kvar i Amerika», fortfor mrs
Munro, »så var det endast emedan hennes hälsa var mindre god
och ombytet av luft med mera kunde ha skadat henne. Jag
anförtrodde henne åt en gammal skotsk kvinna, som varit
vår trotjänarinna. Aldrig ett ögonblick hade jag tänkt att
förneka mitt eget barn, men då slumpen förde dig i min väg,
Jack, och jag lärde älska dig, hyste jag fruktan för att
berätta dig om mitt barn. Må gud förlåta mig min synd, men
jag var rädd för att förlora dig och hade inte mod att säga
dig sanningen. Jag hade att välja mellan er båda och var
svag nog att vända mig från min egen lilla flicka. Under tre
år har jag hållit hennes tillvaro hemlig för dig, men jag har
haft underrättelser från hennes snälla fostermor, min gamla
tjänarinna, jag nyss talat om, och jag visste att allt stod väl
till. Till sist greps jag av en allt överväldigande längtan att
ännu en gång få se mitt barn. Jag sökte förgäves kämpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
