Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Dubbelgångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sportsmän än någon annan klass av unga män inom öriket. Hans
runda, blomstrande ansikte hade av naturen ett muntert
uttryck, men hans mungipor syntes mig neddragna till ett halft
komiskt bekymmer. Men det var först då vi alla tre voro
installerade i en första klass kupé och på väg till Birmingham
som jag fick veta, vad det var för bekymmer, som drivit
honom till Sherlock Holmes.
»Det dröjer nu nära sjuttio minuter, innan tåget stannar
vid någon station», anmärkte Holmes, »kanske jag därför
får be er, mr Hall Pycroft, att berätta för min vän den
intressanta erfarenhet ni gjort, alldeles som ni berättade för mig
eller om möjligt ännu mera detaljerat; det skadar inte, att jag
får höra hela denna följd av händelser en gång till. Det är
ett av dess fall, Watson, som kunna visa sig ha en betydelsefull
innebörd, men som även kunna visa sig vara skäligen
tomma; i alla händelser erbjuder det dessa ovanliga och
excentriska drag, som du intresserar dig för lika mycket som
jag. Nu, mr Pycroft, skall jag inte längre hindra er att börja.»
Vår unga reskamrat såg på mig med en komisk blinkning.
»Det värsta i historien är», sade han, »att jag måste
framställa mig själv som en fördömd narr. Naturligtvis kan allt
komma att sluta väl, och jag inser inte att jag kunnat handla
annorlunda; men om jag mist min plats och inte får något i
utbyte, måste jag erkänna, att jag burit mig åt som en riktig
dumbom. Jag är inte någon skicklig berättare, doktor Watson,
men vad som hänt mig, är följande:
Jag var anställd hos Coxon och Woodhouse vid Drapers
Gardens, men i våras råkade de illa ut för Venezuelalånet
och gingo omkull. Jag hade varit hos dem i fem år, och gamla
Coxon gav mig ett tusan så schangtilt betyg, då kraschen
kom, men naturligtvis blevo vi bokhållare hela bunten, tjugusex
stycken, utan plats. Jag försökte här och jag försökte där,
men det var en hel klunga andra pojkar lika illa ute som jag,
och det ville inte lyckas. Jag hade haft tre pund i veckan hos
Coxon och jag hade sparat ihop sjuttio, men de ströko snart
åt, och till sist var jag så barskrapad, att jag knappast kunde
köpa frimärken och kuvert för att svara på annonserna. Jag
hade slitit ut mina skor genom att gå och traska i
kontorstrapporna och hade fortfarande lika liten utsikt att få någon
plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
