Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
— Au revoir.
Hon nickade och gick, och han satte sig ned
och betraktade dystert wienerschnitzeln med dess
lager av peppar, som låg likt damm däröver. Han
slog i en kopp te, men sköt koppen ifrån sig
och tände en cigarrett. Nu hade han känt henne i
nära två år och lärt sig att älska henne mera för
varje dag, som gått. Han hade inte velat fria,
förrän han fått en nog inbringande plats i verken,
och så kom en ung spoling, som varken hade
pengar eller ställning och snappade bort henne.
»Man skall aldrig vänta», tänkte han. »Plockar
inte du blomman, så plockar en annan den...»
•
Det gick en tid, utan att Louis såg till Gertrud,
men en eftermiddag, då han var på hemväg till
sina rum på Arsenalsgatan, stötte han på henne
tillsammans med en ungman utanför Operan. Han
lyfte på hatten, och hon nickade litet trotsigt, som
om hon blivit generad, medan han såg på hennes
följeslagare med en hastigt granskande blick.
Hemkommen mönstrade han sig ett ögonblick i
spegeln och strök betänksamt över sitt bruna hår.
»Han ser bra ut, trumslagargossen», sade han
för sig själv. »Gläd dig blomma, glädje sprida,
bättre är än vara skön», gnolade han så, men
avbröt sig med en djup suck ...
Veckorna gingo. Man var redan i november, och
den gula regndimman hängde alltjämt tung över
staden. Gick man ut, stänkte bilarna smuts över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
