- Project Runeberg -  En Dagdriverskas Anteckningar /
162

(1923) [MARC] [MARC] Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

Inne i verkstaden vandrade urmakarn oroligt
fram och tillbaka. Så ofta han gick förbi dörren,
kastade han en blick utåt gången. Men ljuset
lyste endast upp en bit av den; resten förlorade
sig i mörkret. På väggen ovanför urmakarns
arbetsplats hängde en fotografi av en liten
skönhet, som satt uppflugen på ett högt bord och’
sparkade med ett par välskapade trikåben. Mäster
Qeorgin stannade och såg upp mot det, under det
att hela hans ansikte lyste av kärlek. Trogen sin
vana när han var ensam, började han tala
halvhögt för sig själv. — Det var nog så gott det, att
du for, Suzanne. Du skulle inte i längden nöjt dig
med verkstaden och ett litet rum nere i en källare,
du, Suzanne.

Han log upp mot fotografiet, men det var
saktmodig, försynt smärta i hans blick, och han
begynte åter mäta golvet med snabba steg. Det
hade varit något i Ordqvists blick, när han sett
på Klara, som väckt upp gamla minnen. Det var,
som om den dammlucka den gamle satt upp för
sina minnen plötsligt dragits undan och det
förflutna åter strömmade över honom, slet honom
med sig, blev honom övermäktigt!

En kväll — för hur länge sedan! — hade han
stått och väntat på Suzanne utanför teatern. Hon
kom ut från artisternas ingång, omsvept av sin
vita pälskappa och med en stor svart hatt över
det ljusa håret. Men då han som vanligt ville
ta hennes arm för att följa henne hem, log hon
honom rätt upp i ansiktet ett skälmaktigt, litet
generat leende. »Jag vill vara ensam i kväll, Paul»,
sade hon, och innan han hunnit göra ens ett
försök att hejda henne, hade hon sprungit sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:28:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagdriv/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free