Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT DET ÅTERVÄNDANDE
LJUSET.
Slätten ruvar i mörker. Det är, som om en
jättegestalt gått förbi och lämnat sin skugga
bakom sig. Från fjärran mullrar havets dån. Det
är, som om en väldig flock vilda hästar travar
fram, men av en osynlig makt hindras att komma
vidare.
På denna slätt har i natt en man rett sig ett
viloläger. Han ligger stilla, tryckt mot marken,
och stirrar med vidöppna ögon ut i mörkret. De
äro riktade mot det håll, varifrån havsdånet
kommer, ty där skall solen gå upp.
Det hade varit omöjligt att tränga längre. I
timmar hade han snubblat fram i detta tätnande
dunkel, lik en blind, som sträcker rädda, trevande
händer framför sig för att skydda sig mot de
svarta rymdernas försåt. Omsider hade en stor
ängslan överfallit honom, en hisnande ångest att
måhända allt himmelens ljus slocknat, att det
aldrig mer skulle bli dag. Molnens skockade massa
tycktes sänka sig allt närmare jorden, som en
hjälm av järn, en hårt åtsnörande tvångströja,
för att kväva varje andning i sin strypande
omfamning. Då hade mannen kastat sig ned på
marken och blivit liggande orörlig.
Han var ännu ung, och han hade icke vant sig
vid vila. Det hade ej funnits många raster på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
