Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Literaturanmälan: H. Lindgren, Paul Heyses noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Heyse har i den yttre konturteckningen af sina figurer låtit något
af den entusiasm tala, som den lyckliga kärleken använder i sitt språk.
Han målar med en plastisk tydlighet, som blott är det inspirerade
ögonblicket förbehållet. På hans vältalighet i ordmålningen behöfva
inga exempel anföras, då sådana kunna igenfinnas på snart sagdt hvarje
blad.
Men diktaren har en rik och smidig talang, som lämpar sig för
alla ämnen. I aKänn dig sjelf ’ företager han till behandling en
själssjukdom, som han träffande betecknar med namnet »andlig sömnlöshet»,
och hvars resultat han beskrifver som olyckan att alltid förtäras af
»hemlängtan till sig sjelf». Dess symptomer hafva framkallats af
reflexionssjuka, af öfvermätt af kritik, och dess botemedel är kärleken.
Slutligen har diktaren äfven ett ord för det rent sagolika. Han
låter fantasien hafva lösa tyglar i en sådan berättelse som Clas Patra,
men han inblandar ett underbart, mystiskt element äfven i
hvardagslifvets förhållanden, och’ han går i uppfinnandet af äfventyrliga
intriger ofta för långt. Dervid finner man, att diktaren mottagit sina
ungdomsintryck från en annan tid än vår. Ett drag, som förtjenar
mycken uppmärksamhet, är hans förskräckelse för omaka förbindelser
och hans böjelse att låta dem upplösas, äfven om detta skulle ske
genom ett torrt maktspråk. I En moders bild är t. ex. meningen att
skildra den helsosamma lexa, som en verldserfaren förmyndare ger
sin oerfarne och kärleksdruckne myndling, som kommit in i ett
kärleksförhållande, der en alltför stor åldersskilnad är för handen. I ett
samtal, som är ett diplomatiskt mästerstycke, der tonen vexlar frän
finaste salongston till ransakningsdomarens närgångna sträfhet, i ett
samtal, som således är alldeles för mästerligt för att någonsin kunna
hafva hållits, återger författaren scenen mellan den kalle, den iskalle
inentorn, som för sin unge väns talan, och den förälskade qvinnan,
som i förtvifladt trots håller fast viel sin eröfring och försvarar
kärlekens eganderätt. Situationen är dramatisk, men ytterst osannolik,
och det förtviflade hjelpmedlen som sedan användes, är ännu
osannolikare. Det förefaller oss, som hade denna kallblodiga beräkning
icke sin plats i ett förhållande, der hjertat har första ordet och torde
ega skäl äfven der förnuftet är svarslöst, och det förefaller oss, som
om en sådan dialog mellan förstånd och känsla icke rätt passade för
Heyses fina pensel.
Ämnet är återupptaget i Lilla mamma, der det är behandladt
med större finhet. Diktaren har stora kraf på yttre likformighet
mellan tvenne varelser, hos hvilka böjelsen skall vara något mer än
ett flyktigt tycke. Huru långt dessa kraf kunna sträcka sig, finner
man af berättelsen Vid Tiberstranden. Skildringens glanspunkt är
beskrifningen på Caterina och det tumult, denna uppenbarelse af italiensk
lifskraft åstadkommer i den tyske lärdes själ, bunden som han är med
ring och löfte vid den engelska missen. Ojemförligt starkare än hela
Fredriks förhållaude till fästmön är beskrifningen på det intryck, den
italienska flickan gör. Det är dock engelskan, som behåller segern,
och skälet härtill är något dunkelt. Diktaren har här förnekat den
naturröst, hvars allmakt han annars är den förste att erkänna, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
