- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
280

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

280

som en främmande kult. Barn voro det uppväxande slägtet helt
enkelt — den kommande generationen — och bestodo för honom
egentligen icke af individer. Han skulle lika litet kunna känna dem
åtskils, som han kunde känna det ena myrägget från det andra.

Att qvinnor vårdade barn var lika berättigadt, som att myror
släpade sina otympliga larver omkring i solskenet; men att detta på
något sätt kunde röra en man, det hade aldrig fallit honom in,
derför hade han aldrig känt den ringaste lust att närma sig en af dessa
tjocka, kringrultande små menniskolarver.

Tvärtom; han gick ur vägen för dem.

Hvad som först fäste hans uppmärksamhet vid den lille var, att
han i clet rundkindade ansigtet trodde sig märka ett spel af
skiftande själsrörelser, hvilka han aldrig skulle ha tillskrifvit en så
outvecklad varelse. Den lille hade kommit underfund med att han var
föremål för uppmärksamhet, och med det samma var hans sätt att
uppföra sig alldeles förändradt; det hade kommit en viss tillgjordhet,
man skulle kunna säga medvetenhet deruti.

Efter att först med en min af otillgänglig misstro ha hållit sig
på afstånd, började han nu komma närmare, men alltjemt under en
antagen likgiltighet, som tog sig utomordentligt komisk ut. Vanda
som föräldrarne voro vid honom, gåfvo de ej akt på den lilla komedi,
som spelades så att säga mellan kulisserna. Det var barns vanliga
sätt och ingenting att fästa sig vid.

Men herr Tobiasson var ända till häpenhet förvånad. Detta
måste vara ett alldeles märkvärdigt utveckladt barn, ett riktigt litet
underverk. Skulle föräldrarne icke ha märkt det! Denna varelse i
sin afstubbade kolt och med sina tjocka små ben var ju en
sannskyldig menniska, redan utrustad med den menskliga naturens
egendomligheter, själsskiftningar, ja sjelfva dess små narraktigheter. Herr
Tobiasson skulle ha haft lust att i öfver måttet af sin rörelse ropa: han
tänker, — han tänker bestämdt! Men han bly^des. Föräldrarne
sågo ut, som om det hörde till det dagligdags vaänliga; herr
Tobiasson fruktade att icke kunna göra sig begriplig för dem. De måtte
icke ha blick för sådant.

Men i tysthet erfor han den mest naiva glädje. Det var som
om han gjort en upptäckt, hvilken var så häpnadsväckande ny, att
han ännu icke vågade anförtro den åt någon, och han kände
derjemte ett slags natursamband mellan sig och denne liile. Denna
känsla gaf ett intryck af rikedom och fullhet; det var som om
synkretsen vidgats omkring honom.

Ålderdomens kärlek till de små hade vaknat med ens: —
individens instinktiva kärlek till sitt slägte. Herr Tobiasson skulle
timvis kunna sitta och se pä denna lilla lustiga figur. Här tycktes
vara ett outtömligt fält för iakttagelser.

Den lille sökte låtsa, som om han icke det minsta frågade efter
den gamle, men på samma gång spejade han efter om ej denne
skulle vara hågad att taga första steget till ett närmande. Allt oftare
strök han förbi under sin lek, nästan snuddade vid, drog sig undan,
som om han fruktade att bli fasthällen, men gjorde allt för att ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free