Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Otto Knudsen gästade henne mången gång på
Lundegård, där hon residerade, för att hjälpa och råda
henne.
Men mesta trösten hade hon av Hans Mikkelsen,
som var rektor i Odense och en mycket from och
förståndig man.
»Gud styrke eder i eder sorg, fru Ellen, där I
för andra gången sitter som änka», sade han. »Vem
vet, om inte Herren har beskärt eder ännu en man,
som kan förbli hos eder intill döden. Så har I också
eder dotter Kirstine, som är ett mycket vackert barn
och som efter vad jag hört ärvt sin moders fromma
sinnelag.»
Med dessa ord lade han sin hand välsignande på
Kirstine Munks guldlockiga hår. Hon var då tretton
år, och såg på honom med stora, nyfikna ögon.
»Moder», sade hon, när Hans Mikkelsen hade gått,
»skall jag få en ny fader igen?»
»Du skall få ris för att du är så olydig», sade
fru Ellen. »Packa dig genast iväg till pigorna och
lämna mig i fred!»
Kirstine sprang till frustugan, där tärnorna sutto
och vävde. Där träffade hon på Hans Mikkelsen,
som tog en av dem vid namn Katrine Henriksdotter
under hakan och prisade henne för hennes fromhet,
varefter han hastigt försvann. Där satt också Abigael
Hasebard, som aldrig tänkte på annat än på Otto
Knudsen och sjöng sorgliga visor från morgon till kväll.
Slutligen var det Abelone Hansdotter, som var mycket
gammal och följt med fru Ellen från hennes fädernehem,
och som fick vara mera frispråkig mot henne än någon
annan. Det var en mycket liten och torr gumma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
