Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de slutligen ätit och det inte fanns något mera
att vänta på, stego de åter till häst. Främst red
Kirstine med Rhengreven vid sin sida, och hon red så
fort att fru Ellen, som plågades av gikt, inte kunde
följa henne.
»Nu kan hon rida, den satan», mumlade hon.
Men när Kirstine och Rhengreven hade hunnit så
långt i förväg, att ingen kunde höra deras samtal,
saktade hon farten. Han berättade och hon skrattade.
Han grep varje tillfälle att säga henne en artighet, och
hon log och rodnade och hade inte på länge befunnit
sig så väl.
När de nådde stadens port, ville Rhengreven invänta
de andra, men därom ville hon inte höra talas.
»För mig med detsamma till det hus, där hans
nåde bor», sade hon. »Och så vill jag säga er tack
för denna muntra timme. I förstår nog att en furstes
gemål har många tråkiga stunder, i synnerhet i sådana
tider som dessa, när allt hotar med krig och olycka.
Desto mer tackar hon den, som skänker henne en
aldrig så liten glädje.»
»Jag gåve gärna mitt liv för att göra eder glad,
fru Kirsten», svarade Rhengreven. »Men när I nu
snart reser tillbaka till Danmark, får jag väl aldrig
se eder mera.»
»Vem vet», sade Kirstine Munk, »jag skall
anbefalla eder till det bästa hos hans nåde.»
Konung Kristian satt och spelade tärning med
Holger Rosenkrantz, när Kirstine kom in. Han hade
förband om huvudet och axlarna och fick inte lämna
stolen. Men han sprang upp med ett glädjerop, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
