Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
— Tre kronor för Plotinos — sade han lågt. —
Och jag skall skriva upp adressen där den som får
den kan sälja den åtminstone för femtio. Jag ljuger
inte — jag är präst! — fräste han till. Och man
började förstå att han menade allvar. Man satte Plotinos
till två kronor, gav gamle Roland ett kort och han
sade monotont: ett till! Ett till! Straffa! Lazarus
vann.
Han vann tillbaka sin bok och sedan vann han
hela kvällen, så länge han orkade sitta. Ingen var ond
och ingen gjorde annat än svor och spelade undan
muntert, medan Lazarus’ kassa växte och växte.
Han vägrade att förtära något brännvin under
spelet, men när han till slut, blek som ett lik, höll på att
ramla ned från bänken, tog han tre supar och
fortsatte. Då och då räknade han med ansträngt,
bekymrat ansikte sin spelkassa. Varje gång han lade sats på
kort eller vågade hela banken på ett enda högt kort,
spändes hans rygg och ansikte med ens som i kramp,
och när det gått lyckligt och ingen kunnat "straffa
ned" hans kort, flämtade han djupt efter andan och
försökte hålla sig upprätt.
Ingen sade något när han släpade sig till sin bädd
igen med omkring trettio kronor i spelvinst. Han
lindade omsorgsfullt in pengarna i en gammal näsduk,
som han tillika med Plotinos lade under kudden, och
så förlorade han medvetandet på nytt, under det
spelet i det inre rummet fortsattes. Men mitt i natten
— ljuset brann dygnet om i gruvstugan, ty det var
skiftgång — satte han sig upp och skrev något på ett
pappersark, som han stack innanför den gamla
bokens pärm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
