Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vissångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Det var tyst en stund. Sedan återtog mannen:
— Hur länge sedan är det jag såg dig nu, Elise?
— Femton år. Tala inte mera om detta.
— Men du — hur ser jag ut? Ack om jag kunde
se hur jag ser ut! Jag måtte vara vederstygglig med
mina tomma. . .
— Du ser mycket ung ut ännu.
— Skall du kunna älska mig även om jag blir ful ?
frågade mannen med ett leende, som på en gång var
barnsligt och krampaktigt.
— Du vet väl att jag aldrig kan låta bli att älska
dig.
— Men du som är så vacker — han strök med sin
vita, smala hand lätt över hennes ansikte — och så
ung, dig skulle det passa att älska en — ung och
skön man. Ty du är väl vacker? Jag minnes att du
är det. Du har inte magrat, tror jag. Du får inte
magra — vet du att det är min stolthet att få gå i
ditt sällskap? Hur skulle jag annars kunna sjunga om
kärleken och om skönheten, jag som ingenting kan
se och som ej har bröd eller tak över huvudet?
— Ingen sjunger om kärleken som du.
— Och jag sjunger bara om dig. Om jag inte hade
dig skulle jag svärja och häda, jag skulle kanske ta
mitt liv. Den enda olycka som kunde träffa mig vore
att du komme bort från mig, att du tröttnade på mig.
— Hur kan du tala så, du vet ju, att jag aldrig
kan tröttna. Hur skulle jag kunna uthärda smutsen
på vägarna och människornas ovilja, om jag inte hade
dig. Hur skulle jag kunna uthärda att ta emot
nådesmulor ..,
-— O, detta är förskräckligt, Elise —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
