Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Jag skickas hemifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
inte ett ord. Efter ännu en kramning— denna den
sista — med båda armarna, steg hon ned från kärran
och sprang sin väg; och min tro är, och har alltid
varit, att hon då ej hade en enda knapp kvar i
klänningen. Jag tog upp en bland många, som rullade
omkring, och gömde den länge som ett minne.
Formannen såg på mig som för att fråga, om
hon skulle komma tillbaka. Jag skakade på hufvudet
och sade, att det trodde jag inte. »Sätt i gång då»,
sade formannen till den tröga hästen, som följaktligen
satte i gång.
Som jag nu gråtit så mycket jag förmådde, började
jag fundera på att det inte var värdt att gråta mer,
isynnerhet som jag inte kunde minnas, att hvarken
Roderick Random eller kaptenen vid den kungliga
engelska flottan plägat gråta, när de befunnit sig i
svåra lägen. Då formannen märkte, att jag fattat
detta beslut, föreslog han, att vi skulle breda ut min
näsduk till torkning på hästens rygg. Jag tackade
honom och gick in på förslaget. Bra liten såg den
ut, då den låg där.
Jag fick nu tillfälle att undersöka börsen. Det var
en styf skinnbörs med lås, och inuti den lågo tre
blanka shillingstycken, som visst Peggotty gnidit med
putsmedel för att jag skulle tycka så mycket mera om
dem. Börsens dyrbaraste innehåll utgjordes likväl af
tvenne i ett papper inlagda half kron or med påskrift
af min mor: »Till Davy. Med försäkran om min
kärlek». Detta rörde mig till den grad, att jag bad
förmannen vara så god och åter ge mig näsduken, men
han svarade, att det tyckte han inte var värdt; jag
fann, att han hade rätt, torkade ögonen på rockärmen,
och hejdade tårefloden.
Och det på fullt allvar, fastän min föregående
istarka sinnesrörelse gaf anledning till en och annan
häftig snyftning. Sedan vi knogat framåt en stund,
frågade jag formannen, om han skulle köra hela vägen,
»Hela vägen hvart ?» frågade han.
»Dit», sade jag.
»Hvar ar dit?» frågade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
