Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbanna. Svärja. Svärjare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171 FÖRBANNA. SVÄRJA. SVÄRJ ARE.
brådde honom och sade att hans förbannelser voro hädelser
mot Gud, så förbannade han äfven Guds namn. Rasande
och svärjande lämnade han ängen och gick hem. Hans blod
var i en onaturlig svallning, och när han trädde in i sin
kalla förstuga, föll han ihop med ett rop. Ett slaganfall
hade förlamat honom och beröfvat honom talförmågan, som
återkom först efter två fulla år, fastän ej fullständigt.
Benen äro lama än i dag. Mannen har emellertid blifvit
mycket allvarsam, och aldrig har man under de många år som gått,
sedan han återfick talförmågan, hört några förbannelser gå
öfver hans läppar.
Ett ord i rätt tid. — Hvilken välsignelse ett i rätt tid
eller i otid uttaladt, men på lämpligt sätt af- och inpassadt
ord kan hafva lär oss följande exempel: En ung bonddräng
dref en gång ett antal oxar till beteshagen, och då några
af dem visade sig ostyriga, utstötte han en gräslig svordom
öfver dem. En ryttare red förbi i detsamma och sade till
honom: »Min vän, dessa djur hafva icke någon själ, som är
underkastad Guds dom, men du har en sådan och dina
förbannelser skola återfalla på ditt eget hufvud!» — Den
resande red därefter vidare, men hans ord hade trängt såsom
pilar till den unge mannens hjärta och gåfvo anledning till,
att han från denna dag med allvar sökte frälsningens väg.
Han utmärkte sig sedermera genom en nykter, välgörande
och from vandel bland sina likar. — Må du, käre läsare,
lära af detta exempel att begagna hvarje lämpligt tillfälle
att gifva dina medvandrare till evigheten ett varningens
ord. Och kom härvid ihåg, att när Guds välsignelse
kommer till, kunna de ringaste orsakerna hafva de största
verkningarna.
Bildad och obildad. — Herr E. berättade för några
dagar sedan följande, hvartill han varit vittne: »En
gammal bonde sade: »Djäfvulen besvärar sig ofta icke ens med
att dölja, hvar han har tagit sin bostad. Hos många
människor likasom sticker han ut hornen genom deras mun.
Åtminstone förefaller det mig så, när jag hör dem svärja.
Svordomen är ett säkert tecken till hvem som bor och
härskar i hjärtat.» — En förnäm herre, en baron, som hörde
detta, vände sig om på klacken, under det han föraktligt
mellan tänderna svor en ed öfver huru grofva och obildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
