Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRÄLDRAR.
213
minstone förstört 2 tunnor guld för sin fader. - I
föräldrar, uppfostran edra barn i tukt och Herrens förmaning!
En skolmästares lärdomar. — En gammal död
skolmästare plägade alltid säga två saker till de föräldrar, som
första gången kommo med sina barn till honom: »Ensam
kan jag icke uppfostra edra barn, I måsten vara mig
behjälpliga», och: »Om I understödjen mig, så fån I icke
kommendera bakåt, när jag vill framåt.» När så fadern eller
modern kom och berömde sin son eller dotter, tillade han:
»Hellre ett barn utan all uppfostran än ett illa uppfostradt!»
och berättade därpå följande exempel: »Jag kände en
förträfflig musiklärare, hvilken plägade säga: ’När jag får en
lärjunge, som icke kan spela något alls, begär jag tio
kronor i lärpängar, men om jag får en, som redan kan något,
begär jag tjugo kronor’. När jag frågade honom efter
skälet härtill, svarade han: ’De tio kronorna begär jag för det,
som jag skall lära honom, och de tio för det, som jag måste
vänja honom af med’.»
En faders Utsäde. — Joh. Fil. Kohrhammer, som 1811
afsomnade som missionär på Goda hoppsudden, berättar, att
hans fader kallade honom till sin dödssäng, då sonen var
elfva år gammal, och med svag stämma sade till honom:
»Min son, jag går nu ur världen, emedan Gud så vill. Jag
anbefaller dig åt Gud, som är din rätte fader. Vandra
redligt och rättskaffens för honom och människor!» — Därefter
förlorade fadern talgåfvan och afled. Men dessa den
döende faderns sista förmaningsord följde sonen såsom tröstande
och varnande röster genom hela lifvet.
En moders utsäde. — Johan Newton, först matros,
sedan slaf, slafhandlare och skeppskapten, slutligen evangelii
bndbärare, skulle tilläfventyrs aldrig hafva blifvit det sista,
aldrig blifvit upprättad ur fördärfvets afgrund, om icke hans
trogna moder hade utsått den goda säden hos honom, då
han ännu var barn. Hon själf rycktes väl snart ifrån
honom genom döden, men de goda intryck, hennes uppfostran
gjort på honom, förlorades aldrig helt och hållet ur hans
hjärta, icke ens i det sämsta sällskap, tills ändtligen
stunden kom, då donna goda säd kunde gå upp. Ända så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
