Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Åh! Då fadern öppnade brefvet
(hvari en sedel var innesluten), rodnade
han något och klappade Amy åter på
hufvudet. Jag tackar er, unge John. Det
är alldeles rätt. Mycket förbunden för
er uppmärksamhet. Är det någon, som
väntar?
— Nej, min herre, ingen väntar.
— Jag tackar er, unge John. Hur
mår er mor, unge John?
— Jag tackar så mycket, hon mår inte
riktigt så bra, som vi skulle önska —
det gör verkligen ingen af oss, utom far
— men hon mår så der temligen, min
herre.
— Vill ni vara god och säga att vi
helsa till henne? Ja, säg att vi helsa så
mycket, unge John.
— Tackar ödmjukast, det skall jag visst
göra.
Och mr Chivery, junior, aflägsnade sig,
sedan han inom sig på stället författat en
alldeles ny grafskrift för sig sjelf,
sålunda lydande: Här hvilar stoftet af John
Chivery, Som, Då han den dagen såg sitt
lifs afgud i sorg och tårar, Kände sig ur
stånd att uthärda denna sönderslitande
syn, Utan genast skyndade hem till sina
otröstliga föräldrars bostad, Der han med
egen hand slutade sin tillvaro.
— Så der ja, så der ja, Amy, sade j
fadern, när unge John tillslutit dörren, |
låt oss ej tala mer derom.
Under de sistförflutna minuterna hade
hans lynne betydligt förbättrats och han
var nu helt munter.
— Men hvar är min gamle pensionär
under hela denna tid. Vi måste ej
lem-na honom ensam längre, annars kan han
tro, att han ej är vidkommen och det
skulle göra mig ondt. Vill du liemta
honom, mitt barn, eller skall jag göra det?
— Om du inte tycker illa vara, pappa,
sade lilla Dorrit, i det hon försökte stilla
sina snyftningar.
— Visst inte, jag skall gå, mitt barn.
Jag glömde att dina ögon äro något röda.
Så der jag! Var glad nu, Amy. Var
inte ledsen för min skull. Jag är mig
åter lik, min älskling, jag är åter mig
sjelf. Gå till ditt rum, Amy, och upp-
friska ditt ansigte, så att det ser gladt
och vänligt ut, för att ta emot mr
Clen-nam.
— Jag ville hellre stanna i mitt rum,
pappa, svarade lilla Dorrit, som nu fann
det än svårare att återvinna sitt lugn.
Jag vill mycket hellre icke råka mr
Clen-nam.
— Åh fy då min flicka, det är
dåraktigt. Mr Clennam är en mycket
gentlemanlik man — mycket gentlemanlik.
Litet förbéhållsam ibland, men dock en
fullkomlig gentleman. Det går ejj an, att
du ej är här för att emottaga mr
Clennam, isynnerhet i eftermiddag Så gå nu
och uppfriska dig, Amy, gå nu som ett
godt barn.
Efter denna förmaning reste sig lilla
Dorrit pligtskyldigast och lydde; stannade
endast ett ögonblick innan hon gick för
att gifva sin syster en förlikningskyss.
Denna unga dam, hvars sinne ännu var
oroligt, ehuru hon uttömt det ämne,
livar-med hon vanligen lättade det, fick nu en
lysande idé, som hon genast gaf luft i
ord, i det hon önskade att gamle Nandy
vore död, hellre än att han som en
obehaglig, tråkig, eländig usling skulle
komma att plåga dem, samt ställa till ondt
emellan systrarna.
Marshalseas fader, livars lynne nu var
så godt att han till och med gnolade på
en visa och sköt sarametsmössan på sned,
gick ned på gården och fann sin gamle
pensionär ännu stående på samma ställe,
straxt innanför porten med hatten i hand.
— Kom Nandy! sade han med största
vänlighet. Kom upp, Nandy; ni känner
till vägen; hvarför kommer ni inte upp?
Han gick denna gång till och med så
långt, att han räckte honom handen i det
han sade:
— Hur mår ni, Nandy? Mår ni
temligen bra?
Hvarpå sångaren svarade:
— Jag tackar så mycket, nådig herre;
jag mår alltid bättre när jag ser ers nåd.
Då de gingo öfver gården,
presenterade Marshalseas fader honom för en af
samfundets nyare medlemmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
