- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
244

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— En gammal bekant till mig, min
herre, en gammal pensionär. Derpå sade
han med största nedlåtenhet: sätt på er
hatten, min gode Nandy, sätt på hatten.

Hans ynnest stannade icke dervid; han
tillsade Maggy att göra téet i ordning och
uppdrog åt henne att köpa tébröd, färskt
smör, ägg, kall skinka och räkor; till dessa
uppköp gaf han henne en sedel på tio
pund, i det han på det strängaste
formade henne att se noga efter, att hon
fick den riktigt vexlad. Dessa
förberedelser hade gått temligen raskt framåt och
Amy kommit tillbaka med sitt arbete, då
Clennam infann sig. Han emottog honom
på det vänligaste och bad honom dela
deras måltid.

— Amy, min älskling, du känner mr
Clennam till och med bättre än jag har
den äran att göra. Fanny, mitt barn,
du är ju också bekant med mr Clennam.

Fanny gjorde en högdragen helsning;
i alla dylika fall iakttog hon under
tystnad en hållning, som om en vidt utgrenad
sammansvärjning mot familjen varit å bane,
dels emedan den ej var förstådd, dels
emedan man ej visade den tillbörlig
aktning, och här var en af de sammansvurne.

— Mr Clennam ni måste veta att detta
är en gammal pensionär till mig, gamle
Nandy, en mycket trogen gubbe. (Han
talade alltid om honom som en
fullkomlig antiqvitet, ehuru han var två eller tre
år yngre än han sjelf.) Låt mig se. Jag
tror, att ni känner Plornish? Jag tror,
att’ min dotter Amy har nämnt för mig
att ni känner stackars Plornish?

— Ja bevars! sade Arthur Clennam.

— Nå väl, min herre, han är mrs
Plornish far.

— Verkligen? Jag är glad att se
honom.

— Ni skulle tycka rätt mycket om
honom, om ni kände hans många goda
egenskaper, mr Clennam.

— Jag hoppas jag skall lära känna
dem genom att göra hans bekantskap, sade
Arthur, inom sig ömkande den lutande
och underdåniga gestalten.

— Det är fridag för honom och han
kommer för att helsa på sina gamla vän-

ner, som alltid äro glada att se honom,
anmärkte Marshalseas fader. Derpå
tillade han hviskande, i det han höll handen
för sin mun: Gubbhuset, stackars gubbe.
Ute för dagen.

Under tiden hade Maggy, tyst biträdd
af sin lilla mamma dukat bordet och
måltiden var färdig. Som det var mycket
varmt och fängelseluften qvaf, stod
fönstret vidöppet.

— Om Maggy breder ut den der
tidningen på fönsterposten, anmärkte fadern
vänligt och halft hviskande till lilla
Dorrit, så kan min gamle pensionär få sitt
té der, under det vi dricka vårt.

Sålunda genom en half alns afstånd
skilj d från det valda sällskapet, blef mrs
Plornishs fader undfägnad på bästa sätt.
Clennam hade aldrig sett någon antaga
en så storartad beskyddar-min som
denne Marshalseas fader och han förlorade
sig i tankar öfver allt det förunderliga,
som tilldrog sig omkring honom.

Ibland det mest anmärkningsvärda var
kanske den förnöjelse, hvarmed värden
gjorde sina anmärkningar öfver
pensionärens svagheter och bräcklighet. Liksom
om han varit en välvillig djurvaktare, som
dagligen hållit en afhandling öfver de
af-tagande krafterna hos det oskadliga djur
han förevisade.

— Inte slutat med er skinka ännu,
Nandy? Kors, hur långsam ni är!
(Stackars gamle gosse, han håller på att mista
sina sista tänder, anmärkte han till [-sällskapet.}-] {+säll-
skapet.}+}

— Vill ni inte ha räkor, Nandy, sade
han en annan gång och nar han ej
genast fick svar, anmärkte han; (hans
hörsel är i aftagande. Han blir döf.j

— En annan gång frågade han honom:
går ni mycket och spatserar på gården
inom murarne hemma hos er, Nandy?

— Nej, min herre, nej. Jag har inte
mycken smak för’et.

— Nej, nej men, medgaf han. Det
är ganska naturligt. Derpå gaf han i en
halfhög ton sin omgifning följande
underrättelse: (benen äro skrala.)

Lifvad af denna allmänna
mennisko-kärlek, som ville göra allt endast för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free